Ett avtal om Brexit, bra för dem som sätter brittiskt utanförskap till varje pris främst men dåligt Storbritannien, som nation och som ekonomi. Många välkomnar att det nu äntligen finns ett avtal överenskommet med den nya regering i Storbritannien som tog vid efter Theresa May och det avtal den regeringen uppnått och fått förkastat återkommande gånger i parlamentet.
Nu finns en ny överenskommelse om avtal. Istället för en hård gräns mellan Nordirland och Irländska republiken blir gränsen mellan Irland och övriga Storbritannien. Det innebär i praktiken att Nordirland, som är en av de fattigaste delarna av Storbritannien, gradvis avskiljs från den brittiska ekonomin. Vad värre är att det lämnar fältet på nytt öppet för de krafter som med terror vill återförena hela Irland. Trycket på Nordirland kommer att öka och risken för sekteristiska våldshandlingar blir på nytt en fråga för ett Storbritannien där sammanhållningen på nytt hotas. Det ska ses mot att självständighetsrörelsen i Skottland sannolik kommer att ta detta som en utgångspunkt för sin fortsatta kampanj.
För den brittiska ekonomin innebär avtalet att man lämnar tullunionen och med det omgående riskerar problem för tillväxt och välstånd. Det innebär att Storbritannien inte bara får tullar mot EU utan också väljer att gå sin egen väg när det gäller inte bara former för lagstiftning utan också vad gäller ambitioner för till exempel miljö, livsmedel eller kemikalier. Det kommer inte bara att skapa ökade klyftor mot Nordirland utan även mot den i särklass största handelspartnern. Det kan som en del prognoser säger handla om en minskning av den totala handeln med mer än 10%, med stora konsekvenser för välstånd och inkomster. Bara det riskerar att sänka britternas välstånd med 5%.
Den lättnad vi nu ser på aktiemarknad och börser bottnar i att ett avtalslöst utträde nu såg ut att vara på väg med mycket större konsekvenser.
Det är ett avtal och konsekvenser som är långt från det som Brexit-anhängarna lovade i kampanjen. Det är inte osannolikt att kraven på en ny folkomröstning på nytt kommer få styrka. Och det är i vilket fall som helst svårt att veta om det går igenom parlamentet eller ej, eftersom Labour liksom det nordirländska partiet DUP säger sig rösta emot. Så för dem som såg Brexit som ett sätt att återfinna nationell kontroll är den bittra sanningen att ingen har kontroll över vad som nu sker.
Inte premiärministern som inte ens har en majoritet bakom sig i parlamentet, inte parlamentet som kanske mot sin vilja får ett avtalslöst utträde och inte det brittiska folket som får finna sig i att ingen vet vad som kommer att hända men att det mesta riskerar bli sämre. Risken för våldshandlingar på Nordirland, Skottland som kanske lämnar, minskat välstånd och investeringar som flyr var aldrig några slogans för Brexit under kampanjen.