En tidig morgon i parlamentet för att stämma av inför dagens gruppmöten och sedan resa till Warszawa där EPP-kongressen inleds med ett antal seminarier under tisdagen och torsdagen. För min del handlar det i eftermiddag om att leda och sammanfatta diskussionen om hur vi möter terrorismen, där min utgångspunkt är att vi bortom polisiära insatser och underrättelsesamarbete måste ha en inriktning gentemot de totalitära islamisterna som separerar dem från dem de säger sig företräda snarare än tvingar in andra i deras led. Det är i grunden en modern containment politik som behövs, som när det gällde Sovjetunionen en gång var lättare att gestalta eftersom järnridån gav en geografisk gräns som var i det närmaste absolut. Nu krävs det mer av idé och politik.
I morgon talar jag på ett seminarium om det transatlantiska samarbetet där bland andra den tidigare presidentkandidaten Mitt Romney deltar. Min utgångspunkt är att det transatlantiska samarbetet är avgörande för en lång rad av de olika finansiella frågor som nu måste komma på plats. Vi är på väg mot en transatlantisk kapitalmarknad, och det har långt före den ekonomiska krisen ställt krav på harmoniserade regelverk och gemensamma övervakningsåtgärder.
I Warszawa samlas Europas i särklass största parti, nämligen EPP som är vårt europeiska parti. Det är en rätt bred gruppering men med ledande politisk kraft i stort sett alla europeiska länder. Det är inte säkert det blir någon rapportering i media trots det, men det är klart att inför diskussionerna om hur EU ska hantera skiftet av kommission, den ekonomiska krisen och klimatfrågorna finns det av uppenbara skäl viktiga frågor som kommer att diskuteras.
I DN ser jag att socialdemokratin i form av Thomas Östros tror att väljarna anser att socialdemokraterna bär nationen och att den stora grupperingen av aktiva som intervjuas om socialdemokratins kris har problem med att man inte vet vad man tycker i jobbfrågan. Det är inte lätt att bära en hel nation om man inte vet vart man ska. Det är inte lätt för nationen heller att bli buren av vilsenheten. Men en sak kan alla trösta sig med. Finns det en valfrihetsreform under diskussion som innebär att människor själva kan välja, må det vara sjukvård eller något annat, så är socialdemokratin att lita på. De är emot.