Att försvara friheten hör friheten till – om värnplikt och ett starkt försvar

Den allmänna värnplikten i den form som vi hade den avskaffades utan någon tillräcklig diskussion och utan tillräcklig utredning. Det fanns en illusion om att ett försvar med uteslutande fast eller kontraktsanställda skulle rekrytera sig själv. I stället har vi fått stora luckor i det försvar som i sig själv är otillräckligt för de hotbilder som vuxit fram sedan 2004

I den försvarsberedning som förberedde 2004 års försvarsbeslut var jag emot en avveckling av värnplikten. Skälen var många. Möjligheten att rekrytera efter att den enskilde genomgått en frivillig grundutbildning var starkt överskattad. Tanken på att frånvaron från tvång för kvinnor, som hade rätt att göra värnplikten, skulle stå i strid med jämställdhet stod snarare i strid med den verklighet som på många olika sätt motverkar kvinnors jämställdhet inom arbetsliv och karriär.

Kostnaden för att rekrytera till grundutbildning och till olika anställningsformer skulle bli väldigt mycket högre än vad som var förhoppningen från försvarsmakten och de allra flesta politiker. Den volym som man skulle kunna uppnå även när rekryteringen lyckades skulle vara otillräcklig för att möta framväxande hot. Vi ser det när drygt 100 soldater nu utgör försvaret av Gotland, samtidigt som vi därmed inte har någon strategisk reserv i övrigt.

Det paradoxala är att avvecklingen skedde när värnplikten fungerade som bäst. Antalet som behövdes var inte fler än att plikten kunde bygga på att de som togs ut faktiskt ville göra värnplikten. De som togs ut var de som bäst var lämpade och att bli uttagen var därför en merit som många uppskattade. Avvecklingen av värnplikten drevs av helt andra överväganden än försvarspolitiska.

Dels tron att man gjorde en insats för jämställdhet när man tog bort värnplikten för män. Men det faktum att män omfattades av värnplikten var inte det som motverkade jämställdhet i det svenska samhället.

Dels tron på att man därmed uppnådde en högre professionalitet och militär förmåga. Men professionalitet och militär förmåga bygger både på utbildning, vilka man utbildar, hur man övar och vilka befattningar man har. Dålig rekrytering med vakanser leder vare sig till professionalitet eller militär förmåga. Värnpliktsförband har världen över beroende på utbildning och mycket annat visat sig uppfylla de krav som ställs. Svensk trupp har i en mångfald olika skarpa situationer visat sig vara minst lika förmögen att agera som fast anställda förband.

Dels tron att den militära förmågan och professionaliteten begränsar sig till bara soldatförmåga och inte till ledarskapsförmåga, bredare kunskaper som till exempel IT och Cyberkompetens, transport- och logistikkompetens eller kreativitet och självständighet.

Dels tron att värnplikt var någon slags tvång, en del använde begreppet slaveri, som stod i motsatsställning till ett demokratiskt samhälle. De som valde att använda begreppet slaveri bortsåg från vad slaveri är, nämligen en förlorad rätt till livet och som medborgare. Dels föreställningen att tvång i en rättsstat och demokrati är samma sak som att vara slav. Som om de soldater som värnade Finlands frihet, eller Europas frihet, var slavar. Som om årskullar av soldater i det svenska värnpliktsförsvaret var slavar utan rättigheter och rätt till sina liv. När hoten är ultimativa har vi alla en skyldighet att göra vårt bästa för att skydda ultimativa värden. Annars riskerar vi krigets fasor, förtrycket där rätten till liv och mänskliga fri- och rättigheter elimineras. Fria samhällen måste kunna försvara sig och vi har rätt att kräva av varandra att bidra till det försvaret.

Från militärt håll fanns en naiv tro på vad rekrytering och fasta anställningar skulle leda till, baserat på en tro att det fanns en stor efterfrågan på att få göra först en grundutbildning för att sedan få en dåligt betald fast anställning, som i sin tur skulle kunna följas av farliga insatsuppdrag i främmande land. Från politiskt håll fanns bristande kunskap om värnplikt, militär verksamhet och förutsättningarna att forma ett starkt försvar. Resultatet har tyvärr blivit ett allt för svagt försvar som inte ens det kan rekrytera de soldater som krävs.

Det förenades med en ödesbestämd tro på att väpnade angrepp mot Sverige eller i vårt närområde kunde uteslutas för överskådlig tid.

Nu är det viktigt att se den verklighet som frihet, säkerhet och fred ställer. Det förslag som regeringens utredare Annika Nordgren Christensen i dag har presenterat är ett viktigt steg tillbaka till förutsättningarna för ett starkt svenskt försvar som kan uppfylla många olika uppgifter. Det bör diskuteras utifrån de krav som verkligheten och ett starkt svenskt försvar ställer.

Det innebär att det inte ska handla om någon allmän samhällsplikt där tvånget som sådant blir huvudsak utan där försvaret av vårt samhälles fundamentala värden står i förgrunden. För övrigt satt Annika Nordgren Christensen med i 2004 års försvarsberedning där vi förde dessa diskussioner och kom fram till att inte lägga förslag om förändrad värnplikt.