Anförande i debatten om vårpropositionen

Publicerat av Gunnar Hökmark den

Fru talman!
Finansministern ställer många frågor och lämnar få besked. Han ger besked om att regeringen vill göra väldigt mycket, men han redovisar över huvud taget inte vad regeringen vill göra för att minska socialbidragsberoendet och för att bekämpa arbetslöshet.
Han ställer i stället frågor, och dem kan jag svara mycket enkelt på: Vi kommer liksom andra oppositionspartier att redovisa vår politik när vi lämnar vår motion, men vi kommer också, till skillnad från regeringen, att redovisa konkreta åtgärder för att uppnå de mål som vi har för vår politik.
Fru talman!
I den här propositionen har regeringen lämnat ett bokslut över 1990-talets ekonomiska utveckling, men ingenstans i den står det någonting om att Sverige i dag har den högsta arbetslösheten någonsin i en högkonjunktur. Ingenstans nämns det avgörande faktum att vi går ut ur en högkonjunktur med den högsta arbetslöshet som vi någonsin har haft.
Det är i själva verket så att vi har en så hög arbetslöshet att regeringen medvetet väljer att inte räkna alla arbetslösa. När man från SCB redovisar antalet arbetslösa räknar man samman dem som är i konjunkturberoende åtgärder, de latent arbetssökande och de deltidsarbetslösa och summerar arbetslösheten till närmare 16 %. Lägger vi sedan till de förtidspensionerade och dem som är socialbidragstagare på grund av brist på arbete, blir det ännu mycket fler. Men ni räknar inte dem. 12 % av arbetslösheten räknar ni inte.
Jag skulle här i dag till Bosse Ringholm vilja ställa frågan: Varför nämner ni inte i bokslutet över 1990-talet att ni går ut ur en högkonjunktur med den högsta arbetslösheten någonsin i modern tid? Varför redovisar ni inte alla arbetslösa? Är det därför att ni inte vill och inte vågar redovisa en politik som kan bryta denna utveckling?
Detta är en av de allra allvarligaste sakerna. Förtränger man arbetslösheten förtiger man också det behov av en ny politik som finns, och därmed cementerar man de nya klassklyftor som öppnar sig i det svenska samhället. Den segregation som växer fram och det utanförskap som vi ser nämns inte, utan i stället skryter regeringen över att högkonjunkturen har gett fler jobb. I själva verket borde man skämmas över att man har misslyckats så kapitalt.
Man skryter med att vi har en unikt snabb utveckling av sysselsättningen. Det är sant, men det beror ju på att vi har en unikt snabb ökning av sjukfrånvaron. Mellan 1997 och 2000 ökade sjukfrånvaron så snabbt att andelen sysselsatta i faktiskt arbete inte ökade med en promille. Med de prognoser som Riksförsäkringsverket har för de kommande åren kommer hälften av den sysselsättningsökning som Bosse Ringholm nu berömmer sig av att ätas upp av ökad sjukfrånvaro.
Jag skulle därför till finansministern här i dag vilja ställa frågan: Är det rätt att vi har den högsta arbetslösheten i en högkonjunktur i modern tid, och varför nämner ni den inte och varför redovisar ni inte er politik? I och med att ni inte gör det bär ni ansvaret för att befästa en arbetslöshet som skapar social otrygghet och ökar segregationen.
Fru talman!
Regeringen beskriver också ett bokslut över utgiftsutvecklingen under 1990-talet. Det är bra att man där konstaterar att det var 1980-talets snabba utgiftsutveckling som lade grunden för krisen under 90-talet. Det var lite grann tråkigt att Bosse Ringholm inte hann läsa den delen innan han kom in här i kammaren och beskrev skulden för alla fel som varande regeringen Bildts.
Det är en rätt intressant beskrivning som regeringen har av 90-talets problem. Först konstaterar regeringen Persson att det var regeringen Carlssons fel att de stora problemen byggdes upp på 80-talet.
Sedan är det ett tomrum. Ingenting händer förrän hösten 1994, då Göran Persson tillträder som finansminister. Det är som om tideräkningen är före och efter G.P. Göran Persson tillträdde hösten 1994. Enligt den regering vi har är han en oerhört kraftfull person. Han är så kraftfull att när han tillträdde i oktober 1994 så fick han den ekonomiska utvecklingen att svänga redan 1993. Dessutom vidtog han sådana kraftåtgärder att det beslutades om ytterligare saneringar hösten 1993 och våren 1994, som socialdemokraterna visserligen röstade emot men som fick en varaktig effekt under hela 90-talet. Tänk, en sådan man! Tänk att vi har fått vara med om detta under i den svenska politiken!
Men när regeringen kommer med denna nya myt gör man sig skyldig till samma propagandafel som när man tidigare beskrivit allting som regeringen Bildts fel. Man glömmer bort att det var den politik som man röstade emot mellan 1991 och 1994, den politik som man demonstrerade emot, som lade grunden för en sanering av statsfinanserna. Man försöker också förhärliga och säga att det är politiken efter 1994 som har gjort allt. Sanningen är dock en annan.
Statens utgifter har sedan 1994 ökat med nästan 6 % årligen, om vi undantar räntekostnaderna. I det bokslut som regeringen har med redovisar man de egna insatserna. Efter 1994 har man minskat utgifterna med 71 miljarder, vilket balanseras av ett reformprogram som har ökat utgifterna med 71 miljarder. Det kallas att gå runt ett varv och vara tillbaka vid ruta 1.
Fru talman!
Inte nog med det. Regeringen har nu bestämt sig för att accelerera utgiftsutvecklingen. Vi har nu en situation där utgifterna kommer att öka snabbare under de kommande åren. Utgiftstaken har blivit till utgiftsmål, och vi ser en fördubbling av takten i utgiftsökningen. Samtidigt viker konjunkturen. Regeringen bygger härmed in ytterligare ett moment av orättfärdighet.
1980-talets utgiftspolitik kom att skada många människor genom att de drevs ut i arbetslöshet. Den egna tryggheten förändrades från dag till dag, därför att politiker hade ställt ut löften som de inte kunde hålla. Nu gör man likadant.
Sverige har nu en utgiftskvot som är 15 % högre än den i jämförbara OECD-länder. Det innebär att vi löper risk att få en allt svagare ekonomisk utveckling. När skattebaserna rör sig kommer man att tvingas höja skatterna för dem som man samtidigt sparar på i de offentliga utgifterna. Det blir en slags Charles Dickens-politik. Man kommer att tvingas genomföra besparingar på grund av att man nu har större utgifter som man inte har råd med i en vikande konjunktur, samtidigt som man kommer att tvingas höja skatterna.
Vi har redan sett den utvecklingen. Vi har sett hur fastighetsskatten höjs. Vi har sett hur bensin- och energiskatter höjs. Vi har sett hur kommunalskatter har höjts. Vi har sett hur alla de skatter som betyder mest för låg- och medelinkomsttagare har höjts samtidigt som man har gjort undantag för utländska höginkomsttagare och miljardärer. Den orättfärdigheten kommer att fortsätta.
Jag skulle vilja ställa frågan till Vänsterpartiet och Miljöpartiet: Kommer ni att stödja en politik som är så uppenbart orättfärdig, där reformer ständigt heter ökade offentliga utgifter som stärker landsting, kommuner och de stora offentliga bidragssystemen men aldrig de enskilda människorna?
Den ekonomiska tillväxten under de kommande tre åren skulle, med en måttlig ökning av de offentliga utgifterna på bara 1%, ge oss möjlighet att sänka skatterna med drygt 110 miljarder kronor. Då skulle tillväxten komma enskilda människors trygghet till del. Det skulle innebära drygt 2 000 kronor i månaden. Det skulle, Bosse Ringholm, vara det absolut mest effektiva sättet att bekämpa bidragsberoende. Vårt mål är långt mer omfattande än ert. Vårt mål är att den som behöver betala skatt inte ska behöva socialbidrag. Den som behöver socialbidrag ska inte behöva betala skatt.
Fru talman!
Det finns ett alternativ i denna kammare. Det bygger på att vi ser till att det våras för svensk företagsamhet och enskilda människor och på att social trygghet ska heta att människor behöver så få och så små bidrag som möjligt, inte att de ska vara beroende av så stora bidrag som möjligt. Det alternativet kommer vi att presentera när vi lämnar vår motion den 2 maj.


0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.