9 november – 30 år sedan Berlinmurens fall – artikel i Vestmanlands Läns Tidning

När muren föll förändrades Europa och friheten blev större. Det stora misstaget många gjorde var att tro att hoten mot Europa och friheten därmed inte längre fanns. Av uppenbara skäl var det under årtionden Sovjetunionen som genom sin socialistiska diktatur och kommunistiska syn på världen, var ett hot mot freden och friheten i vår del av världen. Det kalla kriget kom att forma ett säkerhetspolitiskt paradigm, som till slut framstod som det naturliga och enda. Det var fel.

Frihet och fred har ständigt haft sina fiender. I grunden handlar det om idéers makt över samhällen och över världssamfundet. Hoten mot freden såg ut på ett sätt under 1800-talets många olika skiften och präglades av den tidens motsättningar. Första världskriget bröt ut på grund av de gamla imperiernas nedgång och framväxten av nationalstaters identitet.

Det la grunden för den kommunistiska revolutionen i Ryssland och till nazismens framväxt i Tyskland. De totalitära ideologierna förenades av ett förakt för människors frihet och liv men också för sanning och rätt. De delade sinsemellan Europa och inledde andra världskriget, sida vid sida, för att sedan gå i krig mot varandra.

Nazitysklands nederlag la grunden för det fredliga Västeuropa men också Sovjetunionens inmarsch för ett diktaturernas Östeuropa. Det ledde till det kalla kriget som präglades av den kommunismens konflikt med den fria världens demokratier och öppna samhällen.

När Sovjetunionen föll efter att järnridån och Berlinmuren hade fallit blev Europa fritt, öppet och återförenat. Det innebar inte då och innebär inte i dag, att det inte längre finns några hot mot våra samhällen. Den nya världen präglas av mer frihet och demokrati än det kalla krigets värld men också av ett större utrymme för mindre konflikter som desinformation, cyberkrigföring och energipolitisk maktutövning.

Det är Ryssland som utnyttjar sitt våldskapital och sin korrumperade ekonomi för att påverka eller påtvinga andra sin uppfattning och sin syn på maktutövning. Det är Kina som genom upprustning hotar sin del av världen och som med diktaturens logik söker påverka världen i riktning mot acceptans av diktatur, förtryck och kinesisk dominans. Det är Iran som hotar att utplåna Mellanösterns enda demokrati och som styrs av ett prästerskap som hatar öppna samhällen. Konflikterna i Mellanöstern som är alltifrån etniska, religiösa till regionala och ekonomiska.

Det är i detta sammanhang som vi 30 år efter 1989 måste inse att den eviga freden inte kom med murens fall. Vi har tvärtom fått fler aktörer som söker underminera den liberala demokratin. De angriper på många olika sätt demokratier, rättsstater och suveräna nationer. Sverige är lika utsatt och hotat som alla andra fria samhällen. Vi kan inte inbilla oss att vi står mitt emellan utan vi står mitt i.

Genom allianslösheten är vi de facto mer utsatta än andra för dem som genom militär styrka vill påverka oss, skrämma oss eller tvinga oss. Värdet av Nato är för Sverige större än tidigare, för vi kan inte längre ens hoppas att vi kan stå vid sidan om. Värdet av Nato bygger på de säkerhetsgarantier och gemenskaper som formas mellan alla dess medlemmar.

I vår del av världen vore nämligen allting annorlunda om inte de baltiska staterna och Polen varit medlemmar. Då vore hoten mot Sverige än större. Nu är det Sveriges utanförskap som bidrar till en instabilitet med risker för andra länder, risker som i sin tur direkt påverkar svensk säkerhet. Det är dags att vi börjar en process för att bli medlemmar i Nato.