NT krönika, publicerad den 7 januari 2024
Decemberöverenskommelsen kom att skapa en misstro mot det politiska systemet eftersom en stor väljargrupp avsiktligt och demonstrativt ställdes utanför det inflytande som de borde fått möjlighet till genom valets utgång. Det förstärktes av att den rödgröna regeringen fortsatte att driva en destruktiv politik för landet där ett syfte uttalat var att inte acceptera den problembild som många svenskar, oavsett hur de röstat i valet, hade när det gällde den växande kriminaliteten.
Man försvarar inte demokratin genom att söka upphäva dess resultat i allmänna val. Man försvarar heller inte demokratin genom att göra det politiska ansvaret och ansvarstagandet oklart för väljarna. Decemberöverenskommelsen stod i konflikt med den liberala demokratins öppenhet och möjlighet till maktskifte.
Det förvärrades genom att S och ett antal ledande opinionsbildande ledarsidor hävdade att ett maktskifte hotade demokratin. Det var och är en typ av maktspråk som tillhör auktoritära regimer, inte liberala demokratier.
I sak blev Decemberöverenskommelsen ett bakslag för en lång rad värden avgörande för den liberala demokratin.
Rättsstaten fick år efter år retirera genom att gängkriminalitet och grov brottslighet fick ökat utrymme. Den rödgröna regeringen förnekade att det fanns något som hedersförtryck och ansåg att de som ville bekämpa detta gav uttryck för rasism. De som krävde hårda tag mot brottsligheten anklagades för fascism samtidigt som regeringens företrädare förnekade att brottsligheten var ett växande problem.
Energipolitiken präglades av en komplett ansvarslöshet när fyra kärnkraftreaktorer avvecklades. Det har skapat effektbrist och omöjliggjorde den minskning av CO2- utsläpp på närmare en fjärdedel av dagens utsläpp som hade varit möjligvid fortsatt drift.
Försvarspolitiken innebär en fortsatt försvagning trots Rysslands invasion av Ukraina 2014 och nådde sin lägsta nivå på 1% av BNP 2018.
De rödgröna partierna drev en regelrätt kampanj mot Nato-medlemskap och S svängde först när verkligheten hade avslöjat deras bräckligheten i deras säkerhetspolitik. Regeringen vågade av hänsyn till Ryssland inte säga att Ukraina invaderats när invasionen skedde men tvingades till det av oppositionen. Den ville av hänsyn till Ryssland inte hjälpa Ukraina med vapen men tvingades till det av oppositionen. Den ville, uttalat flera gånger, av hänsyn till Ryssland inte att Sverige skulle gå med i Nato men tvingades till det av oppositionen och verkligheten.
De rödgröna partierna agerade inte mot antisemitismen i de egna partierna och mot den utveckling vi sett i framförallt Malmö där ledande socialdemokrater ursäktade antisemitism eller till och med la skulden på judarna. Istället gav de rödgröna partierna ökat stöd till grupper som stod under uppenbart islamistiskt inflytande och som gick i täten för antisemitisk retorik.
Arbetslösheten blev bland de högsta i EU och tillväxten bland de lägsta.
Inte ens de rödgröna partierna kan nämna något positivt som kom ut ur deras åtta år vid makten. Decemberöverenskommelsen skadade den liberala demokratin och de motverkade vår förmåga att försvara den. De som menar att dessa år var en modell för Sverige glömmer i kulturkrigets hetta bort att det inte är Sd som är Sveriges stora problem.
Det är bristen på tillväxt, bristande effektivitet i sjukvården, alltför låga resultat bland elever ur invandrarmiljöer, kriminalitet, arbetslöshet, ett försvagat energisystem, ett fortsatt allt för svagt försvar samt ett aggressivt Ryssland som tillsammans med andra auktoritära regimer är våra stora problem. De möter man inte genom att göra all politik till ett skuggkrig med Sd.
Nu är det tio år sedan Decemberöverenskommelsen slöts. Det finns inget liberalt försvar för den.
Gunnar Hökmark