Svd Ledare, publicerad den 31 augusti 2026
I en alltmer instabil värld kommer Sverige att ställas inför svårare säkerhets- och utrikespolitiska utmaningar än dem vi hittills har mött. Beslutet att bli medlem i Nato kommer inte att vara det sista viktiga beslutet.
Nato måste påverkas och utvecklas med svensk kraft, inte minst mot bakgrund av de motsättningar som kan uppstå mellan europeiska länder. Det svenska försvaret måste präglas av större ambitioner än dagens mål om 3,5 procent av BNP, och vi måste verka för att Norden och övriga Nordeuropa följer oss.
Sverige måste vara berett att delta i diskussionerna om hur vi ska hantera en värld där vi inte längre självklart kan lita på den amerikanska kärnvapenavskräckningen.
Vårt land måste också vara drivande för att EU ska gå vidare med ett fördjupat handelssamarbete med alla de länder i världen som vill skapa en ny väv av handel och en regelbaserad världsordning – även utan USA, men öppen för amerikanskt deltagande. Sverige måste ta en ledande roll i arbetet med hur Europa långsiktigt ska hantera ett Ryssland som under lång tid kommer att förbli en aggressiv stormakt, förgiftad av sin krigsekonomi och sina imperialistiska illusioner.
Kina kommer i växande utsträckning att göra anspråk på global dominans – alltmer med Ryssland som vasallstat. Det berör direkt vår del av världen och handlar bland annat om kinesiska anspråk på inflytande över Arktis.
Trots den nuvarande amerikanska administrationens opålitlighet måste vi verka för att amerikanska styrkor även i framtiden ska vara en del av Europas försvar. Diskussionen om att säga upp avtal om möjlig närvaro av amerikansk trupp i Sverige underminerar både europeisk och svensk säkerhet. Däremot måste vi gå i spetsen för att bygga ett starkt europeiskt ben inom Nato och en stark europeisk hand på Arktis.
Vi måste därför göra upp med en långvarig utrikes- och säkerhetspolitisk tradition som fortfarande alltför ofta idylliseras och hyllas i den svenska debatten, som om den hade varit en strävan efter fred och nedrustning. Sanningen var den motsatta.
Vi stödde i själva verket kommunistiska enpartistater och rörelser runt om i världen. Under Vietnamkriget stod vi på sovjetisk och kinesisk sida, samtidigt som vi hyllade och gav stöd till kommunistiska regimer, bland annat på Kuba och i Etiopien. Det var en utrikespolitik som var blind för den avgörande skillnaden mellan diktatur och demokrati. I modern tid är den ensidiga kritiken mot demokratin Israel och det försonliga regeringsbesöket i Iran 2017 uttryck för samma tradition.
Vår säkerhetspolitik var kontraproduktiv när det gällde Sveriges bidrag till Europas säkerhet. Vårt utanförskap från Nato bidrog till osäkerhet och instabilitet kring Östersjön.
Vi måste därför en gång för alla konstatera att svensk utrikes- och säkerhetspolitik misslyckades både med att värna Sveriges säkerhet och med att försvara demokratins ideal i världen. Den delen av vår historia är inget att längta tillbaka till om vi ska kunna möta de hårda och farliga utmaningar som ligger framför oss.
Nu ställs krav som går långt utöver vårt medlemskap i Nato. Sverige behöver gå i täten för ett ökat europeiskt stöd till Ukraina, eftersom vår säkerhet börjar i Ukrainas försvar mot Ryssland. Vi måste vara en drivande kraft för stärkt militär förmåga i Europa och Norden – inte en passiv medföljare i Nato. Vi måste också driva ett allt närmare säkerhetspolitiskt samarbete mellan Europas demokratier och gå i spetsen för att Europa, genom fler och allt djupare handelsavtal, utvecklar de politiska relationer som gör den fria världen starkare.
Gunnar Hökmark