Hoppa till innehåll

Sverige kan inte ledas med vilsenhet

  • av

Krönika NT, publicerad den 17 augusti 2026

Valet handlar om hur Sverige ska stå starkt i en alltmer osäker värld. Det handlar om hur vi stärker Nato och vårt eget försvar, möter hoten mot svensk säkerhet och bidrar till Europas försvar. För den som har följt de rödgröna partiernas besked är det uppenbart att de präglas mer av vilsenhet än av ledarskap.

Detsamma gäller ekonomin: hur vi stärker konkurrenskraften, skapar förutsättningar för växande företag, fler jobb och ökad välfärd. Det gäller energipolitiken, där god tillgång till fossilfri el är avgörande för industrins omvandling. Och det gäller kampen mot brottsligheten, där dödsskjutningarna nu har minskat kraftigt.

I alla dessa frågor står de rödgrönas vilsenhet i motsats till det ledarskap Sverige behöver i en tid då vår säkerhet och välfärd avgörs av hur vi själva agerar.

Det bästa som kan sägas om Magdalena Anderssons säkerhetspolitik är att hon efter en rad misstag insåg att den borgerliga oppositionens krav på svenskt Natomedlemskap var rätt. Dessförinnan hade hon tvekat om huruvida Rysslands angrepp den 24 februari 2022 var en invasion, felaktigt hävdat att det var olagligt att ge Ukraina militärt stöd och varnat för att ett svenskt Natomedlemskap skulle rubba säkerhetsläget i Europa.  Sedan dess har hon som oppositionsledare angripit Sveriges deltagande i diskussioner om europeisk avskräckning när det gäller kärnvapen för att bara någon dag senare ångra sig och säga motsatsen.

De andra rödgröna partierna befinner sig fortfarande på nejsidan när det gäller Nato och ytterst även EU. Vänsterpartiet vill att Sverige ska lämna Nato och motsätter sig åtgärder som stärker alliansen i vår del av världen. Socialdemokraterna har sedan 2022 följt den borgerliga linjen, men inte lett utvecklingen utan istället försökt bromsa den. En rödgrön regering kommer inte kunna spela en ledande roll i Nato för svensk säkerhet.

En central del av svensk och europeisk utrikes- och säkerhetspolitik är att utveckla fler och djupare handelsavtal med likasinnade länder. Ryssland är en fiende och ett hot, Kina strävar efter global dominans och USA använder i dag handeln som ett vapen även mot vänner och allierade. Därför måste EU snabbt fördjupa handeln med andra delar av världen. Vi får inte låta det amerikanska agerandet göra oss mer beroende av diktaturen Kina. I stället bör fria ekonomier tillsammans försvara en regelbaserad handelsordning.

Även här är de rödgröna vilsna. Miljöpartiet och Vänsterpartiet har motsatt sig flera av EU viktigaste handelsavtal, bland annat avtalen med Kanada och Mercosurländerna. En rödgrön regering riskerar att handelsfrågor bli en bromskloss inom EU och begränsa de marknader som svenska företag behöver. Socialdemokraterna har röstat för avtalen, men inte själva drivit utvecklingen. De kan följa, men inte leda.

Samma mönster återkommer i energipolitiken. Under de rödgrönas senaste regeringsperiod stängdes fyra reaktorer. Följden är högre fossil användning, högre elpriser och större utsläpp än vi annars hade haft. Nu har Socialdemokraterna erkänt att vi andra hade rätt och accepterar ny kärnkraft som ersättning för den som avvecklades. Det är bra, men omsvängningen kommer efter omfattande kapitalförstörelse och stora kostnader för hushåll och företag. Men när andra sätter agendan kan Socialdemokraterna följa.

Detsamma gäller migrationen och kriminalpolitiken. I slutet av förra valrörelsen medgav Andersson återkommande att Ulf Kristersson hade haft rätt. Sedan dess har Socialdemokraterna lagt om sin politik och därmed underkänt mycket av det de själva gjorde under åtta år vid makten.

Ändå har partiet röstat emot att avskaffa mängdrabatten för grova brott. Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill dessutom öka invandringen och försvaga flera delar av kriminalpolitiken. När Socialdemokraterna styrde tillsammans med dessa partier blev politiken fel. När de följer den kurs som andra har stakat ut blir det rätt, när de själva leder blir det fel.

Kvar av den egna socialdemokratiska agendan finns höjda bidrag och höjda skatter  samt nej till valfrihet i välfärden – en politik av det slag som bidrog till Sveriges djupa ekonomiska problem under 1990-talet. Höjda skatter på arbete och investeringar ger mindre arbete och investeringar. Efter den kris som de förde Sverige in i fick andra förändra den ekonomiska politikens grundläggande ramar som de fram tills nu har följt i det stora hela. Nu riskerar vänsterpopulismen att strypa företagande och tillväxt.

 S är bättre på att följa andra än att leda själva. I en tid som kräver ledarskap kan Sverige inte styras av vilsenhet.