NT krönika, publicerad den 20 juli 2026
Under 1970- och 80-talen förde S en neutralistisk linje mellan demokrati och diktatur med krav på ensidig västlig nedrustning. Den hyllas fortfarande. S drev tesen om ”gemensam säkerhet” med Europas kommunistiska diktaturer och avfärdade därför krav på fria val i Central- och Östeuropa som ”kalla krigets korstågsfararmentalitet”. Krav på stöd till de baltiska ländernas frihet såg man som högerextremt tokstolleri. Kritik mot Sovjetunionen beskrevs som ”demonisering”.
Denna inriktning ledde till en utrikespolitik som nonchalerade den fria världen. I stället tog S sikte på att stödja socialistiska diktaturer i tredje världen, som Kuba, Etiopien, Tanzania och Nicaragua. Den iranska regimen sades bygga demokrati med ”pedantisk noggrannhet”.
Inledningsvis förnekade och motarbetade den socialdemokratiska regeringen de baltiska ländernas självständighetssträvanden. In i det sista sa man nej till både EU-medlemskapet och Nato. Denna bristande verklighetsuppfattning präglar även dagens socialdemokrati.
Så sent som 2010 krävde S, tillsammans med V och Mp, att amerikanska trupper skulle lämna Europa.
Trots den ryska annekteringen av Krim sänktes år 2018 försvarsanslagen ner till 1 procent av BNP.
År 2017 uppvaktade S-regeringen Irans terrorregim med ett unikt besök. S legitimerade den med tal om feministisk utrikespolitik, samtidigt som de kvinnliga delegaterna bar förtryckets symbol i form av slöjor.
Inför invasionen av Ukraina 2022 litade man på ryska löften. När borgerliga politiker krävde att Sverige skulle stödja Ukraina med vapen sa Magdalena Andersson och andra socialdemokrater att det var olagligt.
När invasionen kom kunde Magdalena Andersson inte konstatera att det rörde sig om en invasion.
Trots Rysslands krig mot Ukraina fördömdes frågan om svenskt Nato-medlemskap in i det sista som hot mot europeisk säkerhet.
När Finland rörde sig i riktning mot medlemskap stannade den svenska regeringen hemma och ville i stället att Sverige och Finland skulle ingå bilaterala avtal med USA.
Först när Finland fullföljt sin politik och Ulf Kristersson klargjort att en ny regering skulle söka medlemskap oavsett S valde Andersson att ändra sig.
I dag återkommer samma mönster i andra viktiga frågor. Ta exempelvis synen på europeisk kärnvapenavskräckning. Först gjorde Magdalena Andersson ett populistiskt avståndstagande till samtal med Frankrike. Därefter tog hon i tysthet ett steg tillbaka då man insåg att regeringen gjorde rätt.
Såhär kan Sveriges säkerhet och internationella relationer inte hanteras.
I stället för att tveka eller vara emot behöver Sverige ta ledningen för att stärka Natos europeiska ben. Sverige måste driva EU mot ökad frihandel och göra Europas ekonomi till ett center för den globala ekonomin.
När frågorna om Europas försvarsförmåga avgörs måste Sverige vilja göra EU och Nato så starka som möjligt. När den avgörande frågan om amerikansk truppnärvaro i Europa diskuteras får Sverige inte styras av partier som kräver den ska bort och att DCA-avtalen ska rivas upp. När ett starkare försvar vägs mot andra budgetprioriteringar måste vi ha en regering som sätter hotet främst. När Europas länder diskuterar kärnvapen som avskräckning får det inte vara 1980-talets illusioner som avgör Sveriges hållning. När Europas konkurrenskraft och frihandel ska avgöras kan vi inte ha en regering där två av tre partier alltid röstar mot viktiga frihandelsavtal.
Vid Natos toppmöte i Ankara såg vi vad det betyder att ha en regering som vill göra Sverige starkt i Nato. Det gör oss säkrare i Europa.
Gunnar Hökmark är ordförande i tankesmedjan Frivärld och tidigare Europaparlamentariker.