NT Krönika, publicerad den 15 september 2025
Det är en ny front inte i det konventionella krigets bemärkelse utan en ny front på det sätt som Ryssland driver krig, från påverkanspolitik till skrämsel och hot, från sabotage och cyberattacker till gränsöverskridande operationer. När det går dåligt i Ukraina försöker de ryska makthavarna se hur man kan nå sina mål på andra sätt, genom att avskräcka och genom att försöka vinna framgångar på andra sätt än genom det konventionella kriget. Dels är det ett sätt att pröva Nato och den gemensamma förmågan och viljan att stå upp emot Ryssland.
I en tid då USA har en president som inte har förmågan eller viljan att agera konsekvent är det viktigt för Ryssland att pröva inte bara i vilken mån USA står bakom Ukraina eller stöder en fred med ryska framgångar. Man vill också pröva hur USA sluter upp bakom sina allierade. Vi ska ha klart för oss att denna provokation inte är en enskild händelse.
Provokationer som GPS -störningar har nu blivit en normalitet och vi kan se framför oss att den ryska marinen agerar allt mer aggressivt i Östersjön för att med eget språkbruk skydda ryska intressen. Ryssland bedriver omfattande cyberkrigföring mot andra länder, inklusive Sverige och man genomför sabotage och sprängningar för att testa och pröva. Det kan handla om drönare som hindrar flygtrafiken på Arlanda eller stöd till ryska subversiva verksamheter i den ryska ortodoxa kyrkans form.
Rysk krigföring i gråzonen är omfattande redan nu och riktar sig som sagt även mot Sverige. Nästa gång kan denna provokation komma mot något av de baltiska länderna, genom drönare eller flyg som går över gränsen – det har vad gäller flyg redan skett i ett antal fall av mindre omfattning – eller genom krav på rätt att få skydda rysktalande ester eller letter, för att ta några exempel.
Det är för att provokationen mot Polen inte ska eskalera en tvingande nödvändighet att samtliga länder i Nato nu sluter upp bakom denna medlemsstat i Nato, något som också är fallet. Desto tydligare reaktionen blir och desto större styrkeuppbyggnad vi nu kan se, desto mindre utrymme finns det för ryska krav och nya provokationer.
Provokationen mot Polen slår sönder en illusion som många har odlat under åren efter den ryska invasionen av Ukraina, att det finns en viss tid innan Ryssland har förmåga att slå mot andra förutom Ukraina. Det har varit fel rent tankemässigt och har nu i verkligheten visat sig fel. Ryssland har genom kriget i Ukraina visserligen just nu en begränsad förmåga att slå mot andra genom invasion av markförband och konventionell krigföring men man har en i stort sett oberörd förmåga att agera med flyg och marina enheter på det sätt man själv vill. Det är ett hot som finns nu och som inte kräver någon rysk återuppbyggnad av förmåga. Det är hot som därför måste kunna bemötas nu. Det ställer ökade krav på en snabb höjning av svensk och europeisk försvarsförmåga för det är bara genom den förmågan som Ryssland kan avskräckas från att pröva vidare. Men det kräver också att Nato agerar nu. Det ska ske genom att bemöta provokationen just så som den utfördes.
Nato bör nu förklara att man stöder Ukraina genom en flygförbudszon från alla Nato-länder som gränsar till Ukraina tio mil in på ukrainskt territorium. Det innebär att Nato möter de ryska provokationerna, som man skyller på ryska misstag genom att göra sådana ryska misstag i praktiken omöjliga att göra. Då svarar vi Ryssland med dess egna medel samtidigt som vi stärker stödet av Ukrainas luftrum. Då har Ryssland mött ett motstånd som visar att provokationerna slår tillbaka på Ryssland och ingen annan samtidigt som man möter ett enat Nato.
Gunnar Hökmark är ordförande för tankesmedjan Frivärld och tidigare Europaparlamentariker.