Krönika NT, publicerad den 2 februari 2026
Den osäkerhet som Trump-administrationen skapat kring USA:s roll i Nato har lett till att grundläggande europeiska säkerhetsfrågor ifrågasatts och diskuterats intensivt. Ändå hävdar vissa opinionsbildare, ofta i krönike- eller analysform, att det saknas en sådan debatt – att politiker inte vågar se ”elefanten i rummet”, Donald Trump. Påståendet är fel.
Tvärtom har europeisk säkerhetspolitik det senaste året handlat just om att hantera konsekvenserna av ett USA som uppträder allt mer opålitligt och stundtals fientligt mot sina allierade. Det gäller handelskonflikter, politiska utspel om Grönland men också den pågående europeiska upprustningen, inklusive nya EU-mekanismer för att finansiera försvarsförmåga. Att påstå att ingen ser problemet är att blunda för verkligheten.
Detta har dock inte lett till att Europa brutit med USA. Det hade inte bara varit fel, utan direkt ansvarslöst. När europeiska ledare möts – i Bryssel, Washington eller digitalt – handlar det om att hålla fast USA vid sina åtaganden inom Nato och stödet till Ukraina, särskilt i ett läge där fred diskuteras. USA:s roll är avgörande för både Ukraina och för europeisk säkerhet, oavsett hur lynnig och opålitlig presidenten är. Lika naivt som att tro att Trumps agerande inte påverkar europeisk säkerhet och ställer krav på oss själva vore att tro att ”alternativa planer” kan lösa problemen och ge samma styrka som med USA.
I krönikörernas värld tycks lösningen ofta vara att ”sätta hårt mot hårt”, att tala klarspråk med Trump i tron att han då ska rätta in sig i ledet. Det vittnar om en naiv syn på både världspolitik och hur irrationella ledare fungerar. Att höja konfliktnivån riskerar snarare att ge Trump och hans anhängare en förevändning att bryta med Europa och överge Ukraina. Däremot ska man i varje fråga eller konflikt sätta hårt mot hårt, som skedde i Grönlandsfrågan.
Mot bakgrund av den självskapade föreställningen att ingen diskuterar konsekvenserna för Nato när Trump skapar osäkerhet har diskussionen om alternativa planer B, C eller D vuxit fram. Men säkerhetspolitik byggs inte genom en katalog av diffusa och icke-realiserbara planer. Tvärtom undergräver sådana resonemang trovärdigheten gentemot både allierade och motståndare.
USA är – på gott och ont – en avgörande aktör för Nato och för Ukrainas försvar. Att i ivern att visa handlingskraft bryta med USA vore ansvarslöst. Samtidigt är det viktigt att inse att Nato oavsett hur USA agerar i olika situationer är en stark allians. Man kan inte ha flera säkerhetspolitiska doktriner samtidigt.
Sverige är oavsett amerikanskt agerande säkrare som medlem i Nato än utanför. Det europeiska Nato, tillsammans med Kanada, utgör en betydande försvarskraft. Vi kan göra väldigt mycket för att höja vår egen och Europas säkerhet och försvarsförmåga inom ramen för Nato samtidigt som vi förutsätter att USA står bakom alliansen.
Kärnan i säkerhetspolitiken är inte alternativa planer utan faktisk förmågeuppbyggnad. På många olika plan. Först vår egen nationella försvarsförmåga. Därefter det nordisk-baltiska samarbetet. Sedan Natos europeiska ben. Och överst ett fullt fungerande Nato med USA. Dessa nivåer är inte alternativ utan lager som bygger på varandra.
Allt detta pågår redan: europeisk upprustning, stöd till Ukraina, gemensamma nordiska strukturer, förstärkt närvaro i Östersjöområdet och fördjupad försvarsindustriell samverkan. Den som inte letar efter elefanter har mycket att se.
Säkerhet byggs genom trovärdighet och långsiktighet, inte genom alfabetiska reservplaner. Det vi främst kan påverka är vår egen förmåga – det är vår främsta reserv – och att ge befintliga samarbeten maximal trovärdighet. Så enkelt är det. Och så svårt. De som tror sig se elefanter i rummet som andra inte ser borde titta ut i verkligheten.
Gunnar Hökmark
Gunnar Hökmark är ordförande i tankesmedjan Frivärld och tidigare ledamot av Europaparlamentet