Låt inte svensk välfärd återgå till planekonomi

  • av

Expressen Debatt, replik publicerad den 16 februari 2022

1990-talets valfrihetsreformer var svaret på medborgarnas decennielånga maktlöshet över de offentliga tjänster som de själva finansierade med sina skatter. Denna allemansrätt, som har utvecklats i den svenska välfärden, vill vänstern skrota. Men verkligheten har sprungit ifrån dessa planekonomiska ideal, skriver Gunnar Hökmark i en replik.

I ivern att angripa privata alternativ slår valfrihetens motståndare gärna knutar på sig själva. Friskolor angrips än för att de skulle vara dåliga och än för att de genom sin kvalitet skapar orättvisa, långa köer och behov av lottning där vinsten är en plats. Privata alternativ inom vården angrips för att den offentliga vården har köer samtidigt som de angrips för att de ger hög tillgänglighet till sjukvård. 

Och i artikeln ”En slösad skattekrona är en stöld från folket” (Expressen 10 januari) slog författarna knut på sig själva när de påstod att privata alternativ skulle kosta mer vilket strider mot det annars vanliga påståendet att verksamheterna blir lidande på grund av för lite pengar.

Varför göra det dyrare för skattebetalarna?

Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket. Där är vi helt eniga. Men där ligger bevisbördan på dem som envist försvarar en välfärdsverksamhet som vad gäller kostnader ligger bland de högsta i världen med fler anställda inom välfärden än i andra länder. Artikelförfattarna förespråkar genomgående de driftsformer som visat sig dyrare för skattebetalarna på grund av sämre effektivitet men där de enskilda medborgarna blir maktlösa.

1990-talets valfrihetsreformer var svaret på medborgarnas decennielånga maktlöshet över de offentliga tjänster som de själva finansierade med sina skatter.

Arrogans och tondövhet inför folks behov

Men valfrihetsreformerna hade också ett vidare syfte. Köerna till sjukvård, barnomsorg och äldreboenden var betydande. Den offentliga välfärdsverksamheten präglades av den storskaliga byråkratins centralplanering och överhetens sedvanliga arrogans och tondövhet inför människors behov och önskemål. 

Därför kom valfrihetsreformerna, för att ge alla – inte bara de rika – en möjlighet och rätt att välja. För att ge personal och ledningar möjlighet att utveckla verksamheter och pröva nya vägar.

Denna allemansrätt, som har utvecklats i den svenska välfärden, vill artikelförfattarna skrota. Men verkligheten har sprungit ifrån dessa planekonomiska ideal, till förmån för mångfald och valfrihet i utförandet av offentligfinansierade välfärdstjänster. 

Högre effektivitet till lägre kostnad

Det är därför som Capioägda S:t Görans sjukhus i Stockholm producerar kvalitativ och tillgänglig vård – därtill med mer nöjda patienter och medarbetare – till en lägre kostnad än jämförbara offentliga sjukhus. https://99bc759fb8504f596d93ea8c31d16ffe.safeframe.googlesyndication.com/safeframe/1-0-38/html/container.html

Det är därför som kostnaden för skattebetalarna för privat utförda höftprotes- samt gråstarrsoperationer kan så mycket som halveras – ibland mer än så – jämfört med om ett regiondrivet sjukhus skulle utföra samma operationer. 

Det är därför som förekomsten av friskolor i en kommun bidrar till högre effektivitet, lägre kostnader och högre kvalitet; även hos de kommunala skolorna, som, utsatta för konkurrens, ser sig nödgade att bättra sig. 

De förslösade skattekronorna är tyvärr många i dagens Sverige. Kan vi komma överens om att det är detta vi bör tala om – de höga utgifterna som dessutom genom sämre effektivitet ger mindre välfärd och köer – inte om hur vi ska eliminera människors rätt att välja?

Av Gunnar Hökmark

Ordförande i Valfrihetskommissionen och tidigare riksdagsledamot och EU-parlamentariker (M)