Hoppa till innehåll

Krisen avslöjar fundamentala brister i svensk politik

  • av

Svensk Tidskrift, publicerad den 21 januari 2022.

Det mörker som nu sänker sig över Europa är en verklighet som direkt påverkar Sverige och som borde påverka svensk politik. Med en omedelbarhet borde försvaret tillföras ett större engångsbelopp för att göra det möjligt att mycket snabbt återhämta det som gått förlorat under de senaste 20 årens felaktiga försvarspolitik. Med samma omedelbarhet måste vi inse bristerna i den långsiktiga utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken.

Putins aggressiva hot, uppbackade med en massiv mobilisering av militära förband intill Ukrainas gränser, innebär att vi står inför den omedelbara risken av ett storskaligt konventionellt krig mitt i det Europa som är vårt.

I det krig som riskerar att bryta ut kan ingen känna sig säker eller tro sig leva i en annan värld. Krig tenderar alltid att få förlopp bortom det ursprungliga syftet, de spiller över på andra och i det här fallet vet vi inte ens vad det ursprungliga syftet är.

Sverige tillhör genom sin geografi det omedelbara närområdet till denna konflikt. Vi är genom vår allianslöshet mer exponerade för riskerna än vad vi annars hade varit. Vår militära förmåga är alltför liten i förhållande till de hot vi möter. Trots detta präglas Sverige av en passivitet som gör att det blir andras och inte våra insatser som påverkar utvecklingen.

Om ett krig ska kunna undvikas ställer det nämligen krav på Europas gemensamma agerande, på USA:s tydlighet och i allra högsta grad på hur ett land som Sverige agerar, både som enskild nation och som en del av den europeiska gemenskapen av demokratier.

I den kris som idag präglar Europa innebär den svenska allianslösheten och en nedrustad svensk försvarsförmåga risker för stabiliteten och säkerheten i hela Östersjöregionen. Ett konventionellt angrepp mot Ukraina, med risker för att det spiller över på bland annat de baltiska länderna, innebär att Ryssland för att hindra Nato från att kunna tillföra trupper materiell behöver skapar kontroll över viktiga positioner i Sverige.

Så länge vi inte är med i Nato är den risken större än om vi liksom de andra länderna är en del av den gemensamma säkerhetsgarantin är som redan från början skapar en gemensam avskräckande tröskel för ett aggressivt Ryssland.

Än så länge har den svenska regeringen i politisk handling inte gjort mer än att upprepa att den utesluter Natomedlemskap, nämligen precis det som Putin vill höra. Man gör det dessutom med hänvisning till att ett medlemskap skulle väcka irritation i Moskva och som man påstår därmed instabilitet i vårt grannskap.  

Därmed förtränger man inför sig själv och svensk opinion det faktum att liksom vår säkerhet är en direkt funktion av de baltiska ländernas säkerhet, liksom Danmarks och Norges, vilkas säkerhet är en direkt funktion av Natomedlemskapet, är deras säkerhet en funktion av vår.

Utan Natomedlemskap hade de baltiska länderna varit i samma position som Ukraina, Georgien, Belarus eller Kazakstan, med de konsekvenser det inneburit för svensk och nordisk säkerhet.

Regeringen har i strid med riksdagsmajoriteten avvisat det samarbete och den gemensamma säkerhet som Nato ger och man har förnekat behovet av att nu genom snabba beslut förstärka försvaret. I stället hänvisar man till att Sverige om tre år, det vill säga 2025, kommer att ha höjt anslagsnivån till 1,5% av BNP.

Det är inte mer än den historiskt låga nivå på försvarsanslagen som Sverige efter en dramatisk nedrustning av försvaret hade 2005. Det är alltså med en tre års fördröjd förstärkning till en nivå som rådde 2005 som regeringen anser sig kunna möta dagens hot om väpnade angrepp mot Sverige, hot som ansågs uteslutna för överskådlig framtid 2005.

Den kris som Europa och Sverige nu står inför avslöjar fundamentala brister i svensk utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik de senaste 20 åren.

Vi har inte klargjort att Rysslands utveckling mot despoti är en säkerhetsrisk som Europa måste möta med krav på att Ryssland måste acceptera mänskliga fri- och rättigheter och demokrati. Vi har inte ställt krav på att det är Ryssland som måste anpassa sig till den europeiska säkerhetsordningen. Vi har heller inte dragit konsekvenserna av att vi själva tillhör den kärna av demokratier som inte bara måste kunna ställa dessa krav utan också gemensamt kunna försvara sig.

Vi har låtit säkerhetspolitiken och försvarspolitiken utformas kring den naiva illusionen att väpnade angrepp mot Sverige kunde uteslutas.

Vi har inte accepterat att i den tid vi nu lever i är formerna för krig andra än under det kalla kriget. Det kalla krigets logik kom att forma generationer av försvarspolitiska tänkandet ända in i vår tid trots att nu ställs andra krav på det svenska försvaret än att med förvarning kunna möta en konventionell invasion som syftar till att ta kontrollen över Sverige.

Den naiva föreställningen om att väpnade angrepp mot Sverige kunde uteslutas för överskådlig framtid har under 20 år legat till grund för de låga anslagen till Sveriges försvar.  År efter år har därmed vår samlade försvarsförmåga urholkats samtidigt som utvecklingen blivit alltmer hotfull.  Vi ser i dag hur fel det var och det var lika fel då i början av 2000-talet.

Den naiva tron på att Ryssland med självklarhet utvecklades i demokratisk och europeisk riktning byggde på en utrikespolitisk oförmåga att kunna se vad som skiljer despotier från demokratier när det gäller säkerhet och fred.  Detta var ett felslut som Europa i sin helhet gjorde sig skyldig till. Under mycket lång tid räknades Ryssland som en strategisk partner och av en del till och med som en möjlig framtida medlem i Nato.

Det för Sverige dimensionerande krisscenariot hade för flera generationer av politiker och militärer varit en stor och omfattande invasion över Östersjön De baltiska ländernas frihet och deras Natomedlemskap bidrog till att det scenariot inte längre var relevant liksom det faktum att den ryska militära förmågan inte motsvarade Sovjetunionens.

När det gamla krigsscenariot inte längre var relevant kvarstod det likväl som modell för utformningen av försvaret av Sverige. När vi nu ser vi att det pågår en ständig kraftmätning till havs och till luften i Östersjön, som handlar om närvaro och dominans, samtidigt som de militära hoten kan vara väpnade angrepp utan förberedande krigföring ser vi också konsekvenserna av att även det senaste försvarsbeslutet präglats av ett föråldrat tänkande.

Väpnade angrepp mot Sverige behöver inte syfta till att behärska Sveriges territorium utan antingen bara en viss del av det eller till att genom militärt våld helt försöka tvinga oss till undergivenhet.

Det handlar om krigföring som kan vara öppen men lika mycket om en dold krigföring som förutom cyberkrigföring, desinformation och destabilisering med militär övermakt kan sikta på att neka eller försvåra andra eller oss själva tillträde till öppet hav, blockera våra hamnar, skada vår infrastruktur eller ta kontroll över bara del av vårt territorium.

I det perspektivet är det rätt med ett nytt amfibieförband i Göteborg liksom ett pansarförband på Gotland och fler stridsflygplan i luften medan omfattande satsningar på fler arméförband i Svealands och Norrlands inland ett klassiskt försök att planera för förra kriget.

Det vi nu behöver är ökad förmåga till omedelbar närvaro och omedelbara insatser över hela vårt territorium. Det gäller på Östersjön genom flygstridskrafter och marina stridskrafter samt arméförband med snabb förmåga att tidigt möta ett väpnat angrepp och med förmåga till offensiv strid.

Vi behöver kunna finnas kontinuerligt till havs och i luften för att visa närvaro, vinna respekt, avskräcka och vara beredda. Vi måste vid ett angrepp mot Sverige kunna möta det med största möjliga snabbhet innan något fait accompli är etablerat. Den svenska försvarspolitiken måste inrikta sig på våra kuster, våra hav och vårt luftrum. Det är den omedelbara förmågan som är avgörande för vår politiska förmåga. Inte förmågan till strid kring Karlsborgs fästning.

Den krigföring som Ryssland bedriver i gråzonens skugglandskap drabbar samtliga Europas länder genom en energipolitik som söker dominans, genom en destabiliserings- och desinformationskrigföring som riktar sig mot Europeiska Unionens sammanhållning, genom en korruptionspolitik och stöd till kriminella element, penningtvätt som finansierar subversiv verksamhet samt genom att den ryska regimen i europeiska länder försöker enrollera ryskspråkiga grupper på sin sida samtidigt som man också i europeiska länder låter mörda oppositionella ryska medborgare.

Det är en krigföring som för att mötas kräver ett väl sammanhållet EU och ett Nato som genom sin sammanhållning kan göra Europas försvar starkt. Putins hot handlar om despotens krav på att få kontrollera, styra över och dominera andra länder. Det är despotens skydd för sin egen makt han eftersträvar. Det är inte något hot från demokratiska länder Putin fruktar utan det är demokratins hot mot hans egen makt det handlar om. 

Det finns inte något för någon demokrati att ge efter för i detta. Svensk utrikespolitik måste ha som utgångspunkt att konflikten, och nu förhandlingarna, mellan Europa och USA å ena sidan, och Ryssland å den andra inte får handla om befängda ryska krav på andra att få underminera andras frihet utan om den europeiska fredsordningens krav på Ryssland.

Sverige måste i sin utrikespolitik ta ett steg framåt och förhålla sig till Putinregimens Ryssland som den despoti den är och ställa sig bakom en utrikespolitik som utgår från detta och som klargör att vi är en del av det demokratiska Europa som inte öppnar sig för despotins krav.

Sverige bör inom ramen för EU verka för att samtal och förhandlingar med Ryssland handlar om krav på en återgång till respekt för den internationella fredsordningen, där internationell rätt och lag åter blir en ledstjärna för varje form av samarbete. Europa måste göra klart att en återgång till det normala förutsätter att Ryssland respekterar det normala som är respekt för internationell rätt och för suveräna grannar.

Samtalen med Ryssland måste därför ha som sin utgångspunkt att Ryssland ska lämna Krim liksom kriget i Sydöstra Ukraina kan avslutas. Ryssland bör på motsvarande sätt med sina grannar komma överens om hur rysk trupp kan dras tillbaka från Georgien och ockupationen av georgiskt territorium hävas.

Vinsten för Ryssland i detta ligger i att kunna återgå till att vara en respekterad och accepterad partner i det internationella samarbetet och i den globala ekonomin. Det är nödvändigt för Rysslands långsiktiga utveckling. Rysslands möjligheter till ekonomisk utveckling, bättre levnadsvillkor och en bättre miljö ligger inte i att isolera sig som ett land som bryter mot internationell rätt och hotar med krig utan som ett land som bejakar samarbete, rättsstat och öppenhet. Det kräver att man på nytt väljer väg mot ett öppet samhälle, öppet mot omvärlden liksom gentemot sina egna medborgare, där utbyte av åsikter, kunskap och handel tillhör allas rätt.

Vi måste som medlem i EU medverka till att utveckla den gemensamma säkerhets- och försvarspolitik, och därmed Natos europeiska ben, och vi bör bli medlem i Nato för att aktivt klargöra för Ryssland att man inte kan dela Europa genom militära hot.

Vi lever i en tid då varje demokrati är exponerad för auktoritära regimers hot och måste bidra till demokratiernas gemensamma säkerhet. Det är dags att med omedelbarhet forma en utrikes-, säkerhets-, och försvarspolitik som bygger på dagens verklighet och demokratins värderingar, inte på 1970-talets gamla doktriner och 2000-talets naiva illusioner.  Sverige måste stå upp för sin egen säkerhet och demokratiernas gemenskap.

Gunnar Hökmark är ordförande för tankesmedjan Frivärld och tidigare Europaparlamentariker