I en tid då vår säkerhet är hotad är det djupt fel att underminera den demokratiska legitimiteten i en ny regering

  • av

Putins kriminella ceremoni för att ta ukrainskt land från Ukraina, för att kalla det ryskt, innebär att han binder sig och sin person till ett ständigt krig mot Ukraina och Ryssland som inte är slut förrän Putin-regimen i sin helhet är slut. Det påminner om att vi lever i en tid av allvar. Det är svåra och farliga tider som stundar, med risker som nu inte bara gäller folket i Ukraina, utan oss alla. Svåra tider som kräver både sammanhållning i Europa och i vårt Sverige.

Putins tal var förfärligt i sin grymhet, sin lögnaktighet och verklighetsfrånvändhet. Ett tema för honom, i hans försök att legitimera kriget och terrorn, var det han påstod var den nazistiska regimen i Ukraina.

Det är därför en obehaglig utveckling när det nu blivit till vardagsmat för politiska journalister, kolumnister, ledarskribenter och vänstersidan av svensk politik att misstänkliggöra eller hävda att Sverige är på väg in i en fascistisk eller rentav nazistisk utveckling.

Det saknar verklighetskontakt och är dessutom genom förtalet av dem som nu bildar regering ett uttryck för bristande respekt för demokratins utfall. Man värnar inte demokratin genom att försöka hindra dess utfall och försöka underminera legitimiteten i en ny regering genom att svartmåla Sverige. Det hela är befängt och gör vårt samhälle skada, både i Sverige och utomlands.

En regering bestående av borgerliga partier sätter individen och rättsstaten främst mer än någon annan politisk kraft i vårt samhälle. Det är så långt man kan komma från de politiska krafter som företräder kollektivets idéer.

Detta gäller oavsett vilken syn man har på Sverigedemokraterna som dessutom inte kommer att ingå i en ny regering. Min syn på Sd är mycket enkel och tydlig. Sd är ett parti som odlar en nationalism som präglas av inskränkthet och fördomar mot omvärlden. Definierande för partiet har framförallt varit en vilja att misstänkliggöra människor som kommer från andra länder. Men det är inte därför de har fått det väljarstöd de fått utan för att de också stöder en politik som riktar sig mot kriminalitet, gängbrottslighet, en okontrollerad invandringspolitik och försvar för valfrihet. De har på andra områden uppfattningar som ligger Socialdemokraterna nära, som i synen på arbetskraftsinvandring eller delar av bidragspolitiken.

För min del finns ingen anledning eller vilja att försvara Sd, de skiljer sig från andra genom att de inte bara är kritiska mot flyktingpolitiken utan också mot flyktingarna som sådana. Men jag anser däremot att man ska värna begreppen nazism och fascism för att de inte ska förlora sin betydelse. Oavsett vad man tycker om Sd och oavsett hur mycket man vill ta ut avstånd från dem, och många tävlar om detta genom sina ordval, så är Sd inte nazister eller fascister.

Använder man den etiketten vet man inte vad nazismen eller fascismen var och då relativiserar man den ondska som dömde Europa till det andra världskriget, till miljoner av stupade och sex miljoner judar förintade. Intressant nog är de som nu vill relativisera begreppen nazism och fascism ofta desamma som i andra sammanhang har velat relativisera kommunismen. Det finns goda grunder att föra en kritisk debatt om Sd och partiets åsikter men man bör inte missbruka begrepp som handlar om hur vi drar gränser mot den politiska ondskan.

Det finns heller ingen rimlig legitim demokratisk ordning eller princip som innebär att man ska utesluta Sverigedemokraternas väljare som röstat på ett brett spektrum av åsikter från att kunna bidra till de majoriteter som en demokrati styrs genom.

De tjugo procent av svenska folket som röstat på Sd är inte fascister eller nazister och har rätt till samma respekt som alla andra väljare, med de krav som det också ställer på kritisk granskning och debatt i sak. Att andra politiska partier i en kartell-politik skulle utesluta en femtedel av väljarna från att påverka svensk politik, för att på det viset säkra en vänsterregering som i åtta år har misslyckats är inte bara fel politik utan också fel sätt att värna demokratins ideal.

Regeringarna Löfven och Andersson, som har formats utifrån detta syfte, har förstärkt Sveriges problem och är själva grunden för de framgångar Sd har kunnat rida på. Även om det varit regeringsbildningar som har skett i demokratins form visar de inte respekt för demokratins innehåll. Det motverkar både demokratins livsluft om maktskifte och rätten för väljare att få genomslag för den politik de röstat på när det finns en majoritet för den.

Oavsett detta och fortfarande oavsett vilken syn man har på Sd så är det likväl inte Sd som ska bilda regering. De kommer som en del av det parlamentariska underlaget bilda en majoritet i en lång rad frågor där Sverige behöver ny politik men de kommer inte kunna driva igenom de åsikter där de är i minoritet.

Det har de senaste dagarna förfärats över den normala fördelning av utskottsposter som efter varje val sker i Sveriges riksdag. Uppenbarligen vill ett antal politiska företrädare och skribenter att riksdagen som institution ska särbehandla enskilda politiska partier och deras väljare istället för att arbeta efter den ordning som alltid har gällt.

Det har till och med sagts, vilket gränsar till en okunskap om hur Sverige styrs, att eftersom Sd får ordförandeskapen i utrikesutskotten och i justitieutskotten öppnas nu för nazistisk, fascistisk eller ryskstödjande lagstiftning och politik inom dessa områden. Det är rent trams. En utskottsordförande vare sig lagstiftar eller styr oavsett egna uppfattningar. Han eller hon leder sammanträden i utskotten och får företräda dess beslut. Det finns självfallet bättre och sämre kandidater till det men fördelningen av ordförandeposter påverkar vare sig Sveriges kriminalpolitik eller utrikespolitik. Utrikespolitiken styr för övrigt regeringen över på eget mandat.

Det anmärkningsvärda är att dessa påståenden och utfallen inte sker bara bland troll och extremer på nätet.

Kanske mest illavarslande och befängt är att utrikesministern, om man får tro de hänvisningar till de diskussioner som hon fört med företrädare för andra länders regeringar, tillåter spekulationer om Sverige ska få en rysktillvänd utrikes- och säkerhetspolitik med en regering som leds av Ulf Kristersson. Det är inte bara befängt utan ett direkt förtal som strider mot vad som är det uppenbara. I alla de internationella kontakter som jag har finns det noll av dessa funderingar. Istället hälsas det välkommet med en regering som är helt och hållen för Nato, beredd att stärka stödet till Ukraina och att i EU dra gränser mot kinesisk påverkanspolitik.

Den regering som nu formas är till skillnad från sitt alternativ helt samstämmig i att Sverige ska gå med i Nato. Det var de partier som nu förhandlar som drev fram medlemskapsfrågan. Det var Ulf Kristersson som lovade att göra det till en valfråga om Socialdemokraterna inte öppnade sig i frågan.

Samtliga partier som nu förhandlar, inklusive Sverigedemokraterna, är för Nato-medlemskap. Sd bytte faktiskt åsikt om Nato med stor marginal före S, och före kriget medan S istället in i det sista ansåg att man skulle ta hänsyn till just uppfattningar i Moskva, eftersom som det sades att det behövdes ”fria ytor” och kunde vara destabiliserande. Det är för övrigt uppfattningar som jag stött på även längre tillbaka i tiden, då krav på balternas frihet ansågs vara provocerande mot Moskva, då krav på demokratiska val i Östeuropa var återfall i det kalla krigets korstågsfararmentalitet och då man ansågs demonisera den sovjetiska ledningen om man framhöll diktaturen.

På vänstersidan finns den stora tveksamheten i de stora frågor som nu rör vår säkerhet. Två partier är direkt emot Nato-medlemskap och ett av dem kan i sitt politiska program inte se annat än att det bara är USA, Nato och EU som är problem för europeisk säkerhet. I Vänsterpartiets program som publicerades så sent som 2018 nämns Ryssland överhuvudtaget inte som hot.

Socialdemokraterna fördröjde och försenade beslutet om att ansöka så långt att detta är skälet till att Sverige i dag inte är medlemmar. I decennier predikade man att säkerheten låg i allianslösheten och att Nato var ett problem. När man efter två månaders krig i Europa insåg att den egna säkerhetspolitiken blott var en illusion bytte man kvart över tolv uppfattning.

Det är denna sena omvändelse under galgen som har lett till att Sverige idag inte är medlem, då vi verkligen borde vara det, utan bara ansökt och blivit inviterad. Socialdemokrater har ett stort ansvar för detta, för att man under lång tid valde att göra svensk säkerhet till en inrikespolitisk fråga istället för att göra Sverige säkrare.

Det var dessutom först efter att oppositionen krävt det som regeringen till slut, efter att först ha sagt det var omöjligt, olagligt och olämpligt beslutade om att ge Ukraina militärt stöd. Och Vänsterpartiet som ingått i Magdalena Anderssons tänkta regeringsunderlag röstade nej.

Ann Linde gav som utrikesminister uttryck för misstro mot amerikansk underrättelseinformation och valde att lita på ryska försäkringar. Hon skrev artiklar som hävdade att man i Moskva skulle provoceras om vi blev medlemmar i Nato. Hon var för övrigt internationell sekreterare för Socialdemokraterna när man 2010 tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet gemensamt gick till val på att kräva att all amerikansk trupp utomlands skulle dras tillbaka, något som inte gällde ryska ockupationstrupper.

Så ser verkligheten ut. Misstron mot Nato, mot USA och viljan att lyssna på Moskva finns inte bland de partier som nu bildar regering. Det är mot den bakgrunden anmärkningsvärt att Ann Linde, om man får tro tidningsrapportering, i samtal med amerikanska företrädare sår internationell misstro mot den blivande regeringen på dessa punkter.

Vi får nu en regering som i sitt stöd för Nato är mer samstämmig än den tidigare och den koalition som efter valet var alternativet. De partier som nu bildar regering, och som har en majoritet bakom sig i riksdagen, har däremot en uttalad gemensam vilja att ge Ukraina ett starkare stöd.

Oavsett hur mycket man vill demonisera Sd är detta en verklighet när det gäller svensk säkerhetspolitik. Istället för en socialdemokratiskt ledd regering där två partier är emot Nato får vi nu en regering som i sin helhet liksom hela dess parlamentariska underlag gått i täten för ansökan till Nato utan dessutom vill stärka försvaret väsentligt snabbare än den tidigare regeringen och vänsteralliansen.

Så i en tid av krig i Europa, där en despot bedriver krig mot det han kallar nazismen och fascismen bör vi i det svenska samhället slå vakt om ordens betydelse och låta politiska handlingar i sak vara avgörande istället för misstänkliggöranden som bara tjänar dem som vill splittra oss.

De journalister och ledarskribenter som nu tävlar om att hävda att Sverige är på väg in i nazism bör luta sig tillbaka och fråga sig om de verkligen tror på vad de skriver, om de verkligen tror att svensk demokrati står på randen till despoti och om de verkligen tror att en regering ledd av Moderaterna går emot sina mest grundläggande frihetliga värden.

En sak är klar. I en tid då talet i Kreml signalerar säkerhetspolitiska utmaningar av långt större omfattningar vi sett under modern tid är det viktigt att värna begreppen och att gilla demokratin även när den ger de utslag man ogillar. Det skadar dessutom inte om man för debatten om vår utrikes- och säkerhetspolitik utifrån den verklighet som är.