Svensk Tidskrift, publicerad den 27 oktober 2023
Överraskningen den 7 oktober var inte att Hamas ville mörda judar utan att Hamas lyckades tränga sig igenom försvarsanordningar, att den israeliska underrättelsetjänsten inte hade fångat upp förberedelserna och att den israeliska armén var så dåligt förberedda att man inte kunde förhindra en massaker som vad gäller dödande av judar blev den värsta dagen sedan Förintelsen.
Det var inte hotet mot judarna som var överraskningen utan att man en dag lyckades göra hotet till en brutal verklighet och en slakt av människor. Små barn, tonåringar, mammor, pappor och människor i alla livets skeenden. Torterade, halshuggna bebisar, avhuggna fötter eller händer, bakbundna med ett skott i pannan, brända och skändade. Bortförda och kidnappade till ett helvete. Fotograferade i triumf. En påminnelse om Förintelsens vidrigaste logik och om vad som sker när man inte kan försvara sig mot den brutala ondskan.
Men det var ingen överraskning att det var detta Hamas ville göra, lika lite som det var en överraskning att Islamiska Jihad ville göra det eller att DFLP – som fått svenska skattepengar genom Vänsterpartiet till stöd för sin verksamhet. Det är heller ingen överraskning att den ständiga beskjutningen av raketer och missiler från Gaza mot byar och samhällen i södra Israel och ibland ända in mot Tel Aviv har haft som syfte att döda civila. Det är därför Israel har utvecklat det luftvärnsförsvar som kallas Iron Dome.
Det är ingen överraskning att Israels grannar – terrororganisationerna och de brutala diktaturerna – vill utplåna Israel. Israelisk försvars- och säkerhetspolitik har utformats för att kunna möta detta och försvara den enda demokrati som finns i Mellanöstern.
Det finns i sig ingen överraskning i detta hot som nu för en dag blev tragisk verklighet. Det är en del av Israels historia.
Precis när Israel 1948 hade bildats som en judisk stat genom beslut i FN, på samma sätt som en lång rad andra stater i Mellanöstern genom beslut i Nationernas Förbund hade formats, gick de stora etablerade arméerna från Egypten, det som då var Transjordanien, Irak och Syrien till anfall mot människor som nätt och jämnt hade kunnat forma väpnade förband men likväl kunde försvara sig.
I en omfattande militär mobilisering med det uttryckliga syftet att anfalla och utplåna Israel samlade Egyptens president Nasser 1967 de arabiska arméerna på nytt med en brutal militär överlägsenhet. Det var Egypten, Jordanien och Syrien tillsammans med stöd från elva andra arabländer och trupper från PLO som skulle invadera och eliminera den israeliska staten. Det blev inte en massaker då, ej heller ett utplånande av staten Israel, eftersom Israel genom att snabbt slå till mot det egyptiska flygvapnet och ta initiativet besegrade Egypten, Syrien och Jordanien. Annars hade inte Israel funnits i dag.
Och i oktober 1973, under samma judiska högtid som Hamas nu slog till under femtio år senare, angrep Syrien och Egypten ett Israel som blev överraskat och vars försvar till slut hängde på en pansarbrigad som stod emot övermäktiga syriska förband under de 24 timmar som landet krävde för att kunna mobilisera. Annars hade de syriska och egyptiska förbanden trängt in i centrala Israel och in i Tel Aviv. Då hade Israel inte funnits idag.
Och så har det fortsatt med terror och raketbeskjutningar. Det finns ingen överraskning i att antisemitismen och hatet mot Israel innebär en vilja att utplåna landet. Iran har efter Israels fredsavtal med först Egypten 1979 och sedan Jordanien 1994 trätt fram som den mest fientliga och hatiska regionala stormakten. Iran har som uttalat mål att Israel ska utplånas. Och det är Iran som finansierar och stöder Hamas och som har Hizbollah i Libanon och i Syrien som sina egna väpnade trupper, riktade emot Israel.
Samtidigt har det i arabvärlden vuxit fram en vilja att sluta fred med Israel inför Irans hot mot regionen. Så numera har Israel avtal med Förenade Arabemiraten, Bahrain, Marocko och med Sudan. Med Bahrain har Israel till och med ett försvarsavtal. Det är denna process av försoning och erkännanden som Iran vill bryta genom Hamas och Hizbollah, sannolikt intensivt understödda av Putinregimen i Ryssland som vill se en andra front öppna sig genom ett krigstillstånd mot Israel.
Det finns ingen överraskning när det gäller att Hamas, Hizbollah, Syrien och Iran vill utplåna Israel. Det är heller ingen överraskning att den Palestinska myndigheten ledd av Fatah-partiet – som är ett systerparti till de svenska Socialdemokraterna – är antisemitisk och stimulerar terrorism i Israel genom att betala pensioner till de familjer vars medlemmar utför terrordåd inne i Israel.
Den palestinska myndigheten har efter massakrerna den 7 oktober inte kunnat samla sig till att fördöma mördandet av civila. Det är heller inte någon överraskning att på motsvarande sätt som Hamas tog över Gaza 2007, så har man starka positioner och ledningscentraler på Västbanken.
Hamas styre i Gaza är en spegelbild av det förtryck som den iranska regimen utövar mot sina medborgare. I det perspektivet är vänsterns försvar för och stöd till Hamas förskräckligt men logiskt i ett historiska perspektiv. Vänsterpartiet och dess likar har aldrig tvekat inför att omfamna en diktatur om de tror sig se en vän mot den fria världens öppenhet. Hamas styre har full kontroll över Gaza och bedriver inbördeskrig mot Fatah samtidigt som man använder sig av Gaza som en bas för krig mot Israel.
Sveriges erkännande av Palestina 2014 var redan då ett stort misstag. Erkännandet stred redan då mot grundläggande krav på att en stat ska ha kontroll över sitt territorium och var en symbolisk handling som legitimerade kampen mot Israel snarare än att lägga grunden för fred.
Detta är Israels verklighet. Israel har inte utrymme att låta sig överraskas av det barbari som hotar dess folk. Priset blev högt denna gång och riskerar att bli än högre för både israeler och palestinier i Gaza.
Skälet till att det inte blivit någon riktig fred under den långa tid som gått sedan 1948 är dessa ständiga hot mot Israel som nation och mot dess byar och städer. Det är svårt att sluta ett fredsavtal som innebär att en potentiell fiende får fri tillgång till territorier varifrån centrala Israel kan nås och bekämpas fullt ut.
Det är ännu svårare att sluta fred med organisationer som har det programmatiska målet att utplåna Israel. De totalitära rörelser och diktaturer som hotar Israel förtrycker sina egna undersåtar med samma människoförakt som man låter mörda judar med. Den stora konflikten i Mellanöstern handlar om förtrycket av palestinier, araber och iranier. Det gör att regimerna bygger på den våldslogik som totalitär ideologi alltid kräver.
Det finns ingen som förtrycker palestinier så fundamentalt som Hamas. På den ockuperade Västbanken är livet friare än i arabvärldens diktaturer. Det innebär inte att ockupationen är något som kan fortgå för evigt. Det behövs en tvåstatslösning, men den måste till skillnad från tidigare utgå ifrån verkligheten i stället för från kartan.
För det första måste en tvåstatslösning bygga på respekt och säkerhet för den stat som finns.
För det andra måste en tvåstatslösning utesluta allt inflytande och maktutövning från Iran och de totalitära grupperna. Det ställer krav på det internationella samfundet som det idag inte förmår leva upp till.
För det tredje måste frihet för palestinier innebära frihet för palestinier, inte förtryck av totalitära eller korrupta rörelser präglade av hat och antisemitism.
För det fjärde måste en fredsprocess för Mellanöstern som sådan bygga på att den fria världen klargör att förtrycket som sker i Iran och de arabiska diktaturerna inte är förenligt med en långsiktig fredlig utveckling. Syriens krig mot demokratirörelsen som formades under den arabiska våren är ett exempel. Irans totalitära förtryck motverkar fred i hela regionen. Saudiarabien måste möta krav på att respektera medborgare till ett lika värde. Det är Israel som demokrati som bör vara föredömet, inte de arabiska diktaturerna.
För det femte måste krav på Israel vad gäller bosättningspolitik på Västbanken förenas med garantier för landets säkerhet. Även om den illegala bosättningspolitiken som framför allt regeringen Netanyahu tillåtit bottnar i rädsla och motsättningar drabbar den palestinier som har äganderätt och rätt att leva på Västbanken. Den bidrar inte till fred och den motverkar de steg mot fredliga lösningar som krävs.
För det sjätte är det uppenbart att Hamas måste besegras för att det överhuvudtaget ska kunna läggas en grund för fred och för palestiniers frihet. Israel har en rätt att försvara sig mot dem som skjuter missiler och raketer mot landet och som mördar dess medborgare. Det går inte att först erkänna Israels rätt att försvara och samtidigt fördöma de krigshandlingar detta innebär. Israel ska ta alla den hänsyn till civila som kan tas men det är Hamas som offrar sina egna, och gisslan, genom att använda dem som mänskliga sköldar. Detta måste fördömas och förtydligas.
För det sjunde måste världen inse att en tvåstatslösning måste komma ur ett enstatserkännande, ett erkännande av staten Israels rätt till säkerhet och suveränitet, förenat med aktiva åtgärder från det internationella samfundet för att värna Israels säkerhet gentemot dem som vill förinta landet. För att nå en tvåstatslösning krävs en ny fredsprocess där USA och EU är aktiva parter som förpliktar sig att bidra till säkerheten. Inte bara genom ord och traktater utan genom handling och garantier.
Israel är regionens enda demokrati. Den demokratin måste värnas och inspirera andra. När den hotas måste andra demokratier stå upp för den. Det gäller också den israeliska ledningen, som under Netanyahu har polariserat det israeliska samhället och skapat konflikter kring demokratins utformning. Ett Israel som ska vara starkt måste vara samlat också kring sin konstitution och styresform. Det var sannolikt de motsättningar regeringen Netanyahu skapat som gjorde landet mer fokuserat på inre problem än yttre hot. Demokratin Israel måste lysa som demokrati och folkstyre för att dess styrka ska kunna stå emot totalitära krafter.
Nu måste antisemitismen bekämpas, både där och här i det svenska samhället. De som gör eftergifter eller blundar för antisemitismen i den egna politiska närheten kommer också göra eftergifter i utrikespolitiken. Det krig som nu utbrutit genom Hamas attacker får inte leda till att antisemitismens krafter kan växa i Sverige. De måste fördömas och bekämpas.
Ska Sverige kunna ha en roll i den framtida fredsprocessen måste svensk utrikespolitik vara klar på kraven på frihet och demokrati, liksom staten Israels rätt till sin existens och sin rätt att försvara sig mot de hot den möter. Den måste vara tydlig i att även palestinier har rätt till frihet och demokrati, fria från dem som förtrycker dem idag.
En framtid med två stater ställer krav på omvärlden, inte bara de mest uppenbara parterna. För Sveriges del måste det vara självklart att stå upp för demokrati och fördöma det gift som antisemitismen är. Det är inte genom Hamas och Iran som freden kan uppnås. Det är genom att säkerhet och demokrati blir det överordnade målet för en ny fredsprocess. Vi får aldrig låta oss överraskas av hatets krafter.
Gunnar Hökmark är ordförande för tankesmedjan Frivärld och tidigare Europaparlamentariker