Försvaret kan börja stärkas direkt

SvD Debatt, publicerad den 5 mars 2025

Tiden för långbänkande försvars­beredningar måste nu vara ute. Systemet med försvars­beredningar har varit ett uppbrott från den svenska traditionen med självständiga offentliga utredningar. I dessa utreddes i olika scenarier och alternativ för försvarets framtida organisation och behov. Resultaten i de självständiga utredningarna blev sedan föremål för öppen debatt utan att någon, vare sig regering eller opposition, på förhand var uppbunden. Regeringen var ansvarig för förslagen till riksdagen om de långsiktiga försvars­besluten men bar också ansvaret för försvars­politiken däremellan.

Ser vi tillbaka på de gångna 25 åren med försvars­beredningar, med riksdagens partier inbakade i regerings­kansliet, så kan vi konstatera att den formen fundamentalt har misslyckats med att forma den försvarsmakt Sverige behöver. Den enighet som pressats fram har lett till en enighet om att underskatta hoten och att göra för lite.

Verklighetens facit är tydligt. Den svenska nedrustningen fortsatte – under växande kritik från oppositionen – ända fram till 2018 då försvars­anslagen var som lägst 1 procent av BNP. Sett i perspektivet av Putins tal i München 2007, invasionerna av Georgien 2008 och Ukraina 2014 samt den ryska rustningen är detta resultat av en strukturell oförmåga. Den ständiga berednings­formen mellan alla partier i regerings­kansliet har urholkat besluts­förmåga och tydliga ansvar.

Svenskt försvar måste nu snabbt utformas och rustas utifrån en akut verklighet och inte som ett resultat av långvariga seminarier kring en omvärld vars hot är uppenbara.

Försvarsmakten är den organisation som har den expertis som krävs för att göra de anpassningar som behövs och starta den utveckling som är nödvändig. Detta utesluter inte samförstånd och överläggningar mellan regering och den opposition som har gemensam syn på svensk säkerhets­politik inom ramen för Nato.

En första felaktig föreställning som vi måste ta itu med är att det tar lång tid att förstärka försvaret. Det är ett feltänk som bygger på den i sig korrekta insikten att det tar lång tid att bygga upp nya förband.

Det förhindrar däremot inte på något sätt att den befintliga försvars­organisationen med omedelbarhet ges möjlighet att utvecklas genom att den får utrustning som i dagsläget saknas för att ge ökad förmåga (och som det i vissa fall redan har fattats beslut om).

Det förhindrar heller inte att man omedelbart lägger de långsiktiga beställningar av vapen­system som borde ha gjorts tidigare och som en ny försvars­organisation måste byggas upp kring.

Omfattande beställningar av olika former av luftvärn kan läggas redan nu och är också till en del redan äntligen på gång. Det behövs dock mer och vi behöver göra oss mindre beroende till amerikanskt godtycke. Vi måste kunna skydda inte bara militära förband utan också våra befolknings­centrum och viktig infrastruktur.

Som ett led i detta bör beställningar på fler Gripenplan läggas nu. Det bidrar till en ökad samlad nordisk luftförsvars­förmåga och skapar utrymme att stödja Ukraina med Gripen. Det finns fler viktiga skäl för detta. Den unika och kritiska försvars­teknologiska kompetens som utvecklats kring Gripen­projektet har en vidare betydelse för militär förmåga än själva tillverkningen av planen. Den ger en förmåga att möta ny teknik­utveckling och framväxande hot genom förmågan att anpassa och utveckla teknologi. Vi måste nu se till att lägga långvariga uppdrag på denna unika förmåga som Sverige har.

Sverige måste vidare kunna hantera en växande hotbild på Östersjön och mot Västsveriges infartsleder, hot som vi redan nu ser växer i den gråzon vi befinner oss i. Vi bör därför se till att lägga beställningar på två ytterligare ubåtar och utökad förmåga för en bättre övervakning av vår havsmiljö, samt vapensystem och materiel som gör det möjligt att utveckla ytterligare amfibie­förband utöver de två amfibie­brigader som redan är beslutade.

Målet om att sätta upp fyra brigader för markstrid behöver uppgraderas till sex med de materiel­beställningar det kräver. Det blir en förutsättning för att på marken kunna försvara utsatta delar av svenskt territorium samtidigt som vi behöver kunna bidra med trupp i de baltiska staterna och vid en fred i Ukraina.

Frågan om den moderna krigföringens nya strukturer måste vara föremål för en kontinuerlig styrning eftersom utvecklingen vad gäller autonoma AI-baserade system, drönare, spaning, motmedel och rymdförmåga är så snabb att det framför allt är förmågan till utveckling och förmågan att snabbt gå upp i produktion som krävs. Det kräver en kritisk massa av utvecklings­förmåga men också en utökad produktions­förmåga.

Vi behöver därför en breddad industriell bas för militära lösningar inom mindre och medelstor industri samt acceleratorer inom högskolor och universitet för att få fram innovativa snabbspår vid sidan om de ordinarie upphandlings­processerna. För att uppnå detta måste privat kapital kunna användas för att snabbt anpassa civil teknik och civila system till militära och innovativa lösningar. Regeringen bör inför den svenska finans­marknaden klargöra att det inte är acceptabelt att motverka investeringar i svensk försvars­industri och att företag som svartlistar investeringar i Sveriges försvar arbetar i strid med det svenska samhällets demokratiska värderingar.

Regeringen bör ge svensk försvars­industri statliga garantier för utbyggnaden av den produktions­kapacitet som vi nu uppenbart behöver. Sverige bör som ett led i detta stödja kraven på en gemensam europeisk upplåning för att snabbt stärka europeisk försvars­industri.

Den omfattande nystart av försvars­förmåga som nu krävs bör självklart förankras med Social­demokraterna som delar regeringens syn på svensk säkerhets­politiks grunder. Frågan om finansiering bör däremot liksom för varje annan budget­politik vara en fråga för den regering som sitter.

Den nystart som nu behövs kräver en engångs­upplåning i storleks­ordningen 150 miljarder. Höjningen av de långsiktiga försvars­anslagen med 1,5 procent till 4 procent inklusive stöd till Ukraina tillhör däremot den långsiktiga budget­processens prioriteringar. Vi behöver agera nu.

Gunnar Hökmark
ordförande för tanke­smedjan Frivärld och tidigare Europa­parlamentariker (M)