Dagens Indusri, publicerad den 19 februari 2026
Det råder krig i Europa, och detta krig utgör i sin förlängning också ett hot mot Sverige. Ett ökat hot mot Sverige innebär en utmaning för det svenska samhället som inte på något rimligt sätt kan beräknas i pengar.
Det är mot denna bakgrund Finanspolitiska rådets skarpa kritik av regeringens finanspolitik ska ses. Det är som om rådet i sin diskussion om det finanspolitiska ramverket bara ser ramverket – och inte den extraordinära situation som kriget innebär för hela Europa.
Detta är ett skeende som inte kan hänföras till konjunkturcykelns normala upp- och nedgångar. Rådet menar ändå att de utgifter som den extrema situationen kräver – ett krig som ytterst hotar även oss –ska vägas mot alla andra utgifter i en normal budgetprocess.
Det är helt sant att även i kris- och krigstider måste utgifter vägas mot varandra – annars finns ingen uthållig förmåga. Men det är lika sant att kris- och krigstider ligger utanför det finanspolitiska ramverkets normala utgångspunkter.
Den särskilda utmaning som en snabb upprustning och ett omfattande stöd till ett annat land innebär var inte en del av detta. För min del har jag sedan försvarsbeslutet 2004 återkommande föreslagit engångsupplåning för att återställa den försvarsförmåga som fasats ut genom tron på den eviga freden.
För mig är det självklart att den situation vi nu befinner oss i kräver mer än att vi ur oanvända lager ger Ukraina stöd i form av utsorterade pansarskott, vilket var vad som skedde initialt våren 2022. Sett till hotbilden –risk för spridning av kriget och ökade regionala hot – är det inte bara ett säkerhetspolitiskt utan även ett finanspolitiskt intresse att Ryssland stoppas. Det kräver snarare mer stöd till Ukraina än mindre. Kriget är ett stokastiskt skeende utanför de konjunkturförlopp som ett finanspolitiskt ramverk är uppbyggt kring.
Det finns också en annan, närbesläktad fråga som ramverket inte beaktar: den långvariga och kontinuerliga underfinansieringen av viktiga offentliga investeringar. Det är i grunden anmärkningsvärt att detta ligger utanför analysen, trots att alltför låga anslag innebär en successiv urholkning av långsiktiga investeringar. Begrepp som återanskaffningskostnader och avskrivningar lyser med sin frånvaro i de finanspolitiska analyserna.
Det betyder att en finanspolitik som under lång tid underfinansierat viktig infrastruktur – som nu blivit central i ett nytt säkerhetspolitiskt läge – inte har bedömts utifrån vad det innebär för de långsiktiga offentliga finanserna. Om anslag till vägar, järnvägar eller försvaret inte motsvarar de nivåer som systemen byggts upp med sker en kontinuerlig utslitning och underinvestering som till slut måste hanteras. I en finanspolitisk analys borde detta vara en självklar utgångspunkt – men Finanspolitiska rådet tar inte hänsyn till den.
Därmed uppstår frågan om den externa situation vi nu möter – ett krig i vårt omedelbara närområde och en misskött infrastruktur som måste hanteras – kräver att finanspolitiken diskuteras utifrån en ny verklighet, eller om man ska hålla sig inom den gamla boxen. Den frågan har ett uppenbart svar. Men Finanspolitiska rådet undviker den.
Självfallet innebär detta inte att förslag som sänkt matmoms eller jobbavdrag inte ska diskuteras inom ramen för finanspolitiska konsekvenser. Men det som komplicerar bilden är att ett krig som hotar hela Europa och kräver ökade försvarsanslag i både kronor och euro, också gör kraven på en politik som stimulerar tillväxt akuta.
Här har Finanspolitiska rådet en annan uppfattning om jobbavdraget än regeringen – och många andra. Det förefaller rimligt att den utveckling vi nu ser, där Sverige är på väg mot en tillväxt i EU-toppen efter att för några år sedan ha legat i botten, åtminstone delvis är en följd av en politik som stärker arbetslinjen och stimulerar efterfrågan. Frågan om sänkta skatter i en tid då ekonomin behöver stimuleras för att stärka både sysselsättning och försvarsförmåga är därför både viktig och relevant – inte minst om de offentliga finanserna förblir stabila.
Det är nämligen inte så att vi är på väg mot en finanspolitisk moras som skulle vara argument mot detta. Den offentliga skuldbördan håller sig med en avvikelse på mindre än 5% kring det ankare på 35% som ramverket anger; för 2027 36,8% och för 2028 lite lägre 36,5%. Det är fortsatt bland de starkaste offentliga finanserna i Europa.
Det som Finanspolitiska rådet enligt min mening missar när man blickar ned i ramverket är att den verklighet vi lever i innebär dubbla utmaningar som inte kan hanteras inom ett system skrivet för fredstidens normalitet.
Dels måste ekonomi och tillväxt stärkas. Dels måste vi snabbt ge Ukraina stöd och bygga upp vårt eget försvar. Finanspolitiska rådets analys innebär i praktiken att vi bara ska göra det ena. Socialdemokratiska politikers snabba utfall för att förstärka rådets kritik inger i den delen onda aningar.
En sådan inriktning hade sannolikt lett till att Ukraina inte fått det stöd som krävs och att försvaret fortsatt med den långsamma upprustning vi såg före 2022. Då hade ramverket formellt hållit över konjunkturcykeln men hindrat oss möta en ny verklighet. Så såg också svensk politik ut under lång tid.
Finanspolitiska rådet missade en möjlighet att göra sin analys utifrån en långt mer komplicerad verklighet än den som det finanspolitiska ramverket formades ur.
Gunnar Hökmark
Gunnar Hökmark är ordförande i tankesmedjan Frivärld och tidigare Europaparlamentariker