NT krönika, publicerad den 2 mars 2026
Sverige tillhör de länder som har de mest stabila offentliga finanserna i Europa. Huvudsyftet med det finanspolitiska ramverket – att hålla nere den offentliga skulden kring 35 procent, med en variation på upp till 5 procent, det så kallade skuldankaret – uppfylls av den finanspolitik som nu förs. Det är det mest centrala målet för finanspolitiken. Däremot når vi inte upp till de överskott över konjunkturcykeln som avsågs när ramverket utvecklades i fredstid. Finanspolitiska rådet kunde ha noterat att trots att vi ger ett stort stöd till försvaret av Europa kvarstår den långsiktiga finansiella stabiliteten på ett för Europa unikt sätt.
I stället för att analysera hur regelverket bör hanteras i en tid då Europa är i krig tittade man ner i böckerna och låtsades som ingenting – eller som om vi fortfarande levde på 1990-talet, då det finanspolitiska regelverket utformades.
Det är illa, dels eftersom den finanspolitiska balansen är viktig i krig såväl som i fred – men då måste analysen, om den ska vara relevant, utföras utifrån de villkor som verkligheten ställer – dels eftersom rapporten, i sin ovilja att diskutera verklighetens krav, riskerar att ge stöd åt dem som vill minska stödet till Ukraina. De politiska krafter som vill det är många i Europa, och de finns även i Sverige.
Vi ser dessutom hur Socialdemokraterna, i spåren av rapporten, trots att de i princip för samma finanspolitik i sitt budgetalternativ – med undantag för 40 miljarder som är ofinansierade – börjar ifrågasätta den budgetpolitik som gjort stödet till Ukraina möjligt.
Låtsas man som om man lever i fredstid kan krigstiden drabba en hårt, även finansiellt. Vi ser redan nu hur rysk krigföring riktar sig även mot Sverige och Norden. Den förs i form av cyberattacker, planer på att förstöra energiinfrastruktur även här, fortsatta sabotage mot undervattenskablar med mera. Man hotar också på olika sätt med väpnade åtgärder för att nå sina syften. Stoppar vi inte detta väntar finanspolitiska problem som, milt talat, är väsentligt större än att vi i dag ger Ukraina stöd till sitt försvar.
Ett krig som berör vår säkerhet kräver att finanspolitiken inte bara analyseras utifrån fredstidens konjunkturer utan också utifrån krigstidens längre perspektiv.
Det faktum att vi har bland de mest stabila offentliga finanserna i Europa, och under kommande år fortsatt kommer att ha det, har gjort det möjligt för oss att vara ett av de länder som är ledande i stödet till Ukraina. Sveriges stöd till Ukraina handlar för vår del inte bara om ord – sådant stöd är billigt – utan också om mycket omfattande finansiellt stöd samt stöd till sjukvård, energiförsörjning och militär förmåga. Det finns många skäl för oss att göra detta.
Dels handlar det om den moraliska plikten att stödja ett land som är angripet. Dels handlar det om vikten av att upprätthålla respekten för suveräna staters rätt, oavsett om de är små eller stora. Och, för att vara rak på sak, handlar det också om vår egen säkerhet. När vi säger att vi står bakom Ukraina säger vi samtidigt att Ukraina står framför oss i försvaret av Europa. Rysslands krig i Ukraina handlar nämligen om en uttalad vilja att lägga under sig mer territorium och att upprätta en intressesfär under Moskva som också skulle inkludera Sverige och Finland.
Det är helt sant att även i kris- och krigstider måste utgifter vägas mot varandra – annars finns ingen uthållig förmåga. Men det är lika sant att kris- och krigstider ligger utanför det finanspolitiska ramverkets normala utgångspunkter. Självfallet ska Finanspolitiska rådet analysera hur det finanspolitiska ramverket upprätthålls både i fredstid och i krigstid, men lika självklart måste den analysen göras i perspektivet av de utmaningar som ett krig i Europa innebär.
Det hade varit en viktig insats för att rätt förstå våra utmaningar, våra möjligheter och de risker vi finanspolitiskt möter om vi är passiva inför ett krig som också hotar oss. Finanspolitiska rådet missade en möjlighet att lyfta blicken från sina papper och analysera vilka krav verkligheten ställer.
Gunnar Hökmark är ordförande för tankesmedjan Frivärld och tidigare Europaparlamentariker.