Svd debatt, publicerad den 8 november 2024
Svensk säkerhetspolitik har de senaste 20 åren underskattat hot som i allra högsta grad berör vår säkerhet. Oviljan att se det växande hotet från Ryssland, Irans aggression mot omvärlden och den kinesiska diktaturens växande krav på global dominans har lett till ett säkerhetsunderskott som påverkar oss i dag.
- Svenska försvarsanslag nådde ner till den historiskt unikt låga nivån 1 procent av BNP 2018, trots Rysslands invasion av Georgien 2008 och invasionen av Ukraina 2014.
- Regeringens besök i Iran 2017 var ett av många uttryck för blindhet inför en totalitär regims förtryck och dess brutala hot mot sin omvärld.
- Under lång tid sågs Kinas tillväxt enbart som en tillgång för den globala ekonomin och inte som ett en diktaturs växande hot mot global säkerhet.
Nu måste Sverige och Europa förstå och möta hoten i en miljö där USA inte är en lika självklar partner som förr. Det är uppenbart att den säkerhetspolitiska debatten inte får villkoras till vem som är president i USA och oavsett det heller inte på förhoppningar om hur det långsiktiga amerikanskt engagemanget i Europa kommer att utvecklas.
Den säkerhetspolitik som nu är sträcker sig i vilket fall som helst över en längre tid än vad vi mäter i mandatperioder. Den osäkerhet Trumps valseger skapar måste mötas med en starkare europeisk förmåga och en politik som gör Europa viktig som partner till USA i en värld av globala hot. Vi måste på en gång söka upprätthålla banden över Atlanten och utveckla vår egen förmåga.
Ryssland kommer att vara ett hot mot Europa för lång tid framöver. Irans aggressivitet är ett hot inte bara i Mellanöstern utan också mot global säkerhet. Kinas hot mot Taiwan och grannländerna är ett uttryck för hotfulla globala ambitioner. Tillsammans ger dessa regimer varandra styrka, splittrar världssamfundet, sänker trösklarna för väpnat våld och legitimerar krav på andra länders territorium. Deras samverkan skärper hoten mot Sverige och Norden.
Nordkorea gör sig nu med 10 000 soldater och miljontals granater till en del av Rysslands krig mot Europa i Ukraina. Iran bidrar till kriget i Ukraina med drönare, ligger genom Huthirebellerna bakom attackerna mot den internationella sjöfarten i Röda Havet och leder terroraktioner och cyberattacker riktade bland annat mot Sverige. Kina deltar i militära övningar med Ryssland i Östersjön, utför sabotage mot kablar på havsbotten och utvecklar tillsammans med Ryssland sin position i Arktis. De förstärker varandras regionala hot i Europa såväl som i Mellanöstern och i Stilla havet, med uppenbara konsekvenser för global ekonomi och för länders säkerhet.
Det handlar inte bara om väpnade operationer utan om allt från korruption, desinformation, destabilisering, cyberattacker och spionage till väpnade attentat och terrorattacker. Ytterst har vi en kraftmätning i form av ekonomisk styrka och kontroll över länders rätt till fri handel.
För att vi ska kunna möta detta krävs en politik som bygger på militär styrka och ekonomiska reformer som ger ekonomisk tillväxt och stärker de ekonomiska strukturer som bygger samhällelig säkerhet.
För det första måste Sverige tillsammans med de nordiska länderna utveckla en militär förmåga som möter mångfalden i dessa regimers gemensamma hot och som stärker Nato i vår del av Europa. Det kräver mer än den upprustning som nu genomförs och som i första hand åtgärdar gångna decenniers försummelser. Vi måste själva och tillsammans med andra kunna värna Östersjön och Arktis för att den vägen stänga för de auktoritära axelmakternas maktspråk. Vår säkerhetspolitik måste ta höjd för att vi lever i ett krigets Europa samtidigt som en axel av diktaturregimer formar växande hot mot oss.
För det andra måste vi i EU driva igenom en chockterapi för ekonomisk tillväxt, forskning, utveckling och innovationer och ett ledarskap för att internationellt hävda den fria handeln, som är avgörande för Europas geopolitiska kraft.
Europa måste växla över till en snabbare tillväxt som kan ge oss en roll när det gäller utvecklingen av AI, digitalisering, nya material, moderna energikällor, avancerad industri samt strategiska råvarutillgångar för att Europa ska kunna vara en ledande partner och kraft i den globala ekonomin. Det kräver en revidering av all EU-lagstiftning de senaste 20 åren.
Förre ECB-chefen Mario Draghis rapport i september med råd till EU sätter fingret på problemet med minskande investeringar men missar att fungerande kapitalmarknader, växande företag och nya investeringar förutsätter en lönsamhet som kräver marknadsekonomiska reformer. Vi behöver för detta en avreglering som vitaliserar den inre marknaden och som fördjupar och utvidgar den in i alla de medlemsstater vars lagar och regler fortfarande skyddar tjänstesektorn, nationella företag och monopol.
För att bli en globalt ledande kunskapsekonomi räcker inte industrisamhällets gamla mål om 3 procent av BNP till forskning och utveckling. Sverige måste sätta som mål för oss själva och Europa att våra ekonomier ska avdela 5 procent av BNP till forskning.
Genom ökad finansiering av forskning och utveckling kan vi utveckla nya och existerande kluster av forskning och företagande vars beständighet och europeiska förankring är större än kunskaper som sådana. De kommer att definiera vår säkerhetspolitiska förmåga och geopolitiska styrka. Europeiska unionens forskningspolitik bör utvecklas till att inkludera gemensamma forskningsprojekt med USA och andra länder i den fria världen. Som ett led i detta bör EU och USA utveckla de digitala marknaderna till en transatlantisk allians som blir en överlägsen kraft i den globala ekonomin.
Europa ska sträva efter att vara en geopolitisk kraft genom handel med andra och genom att vi driver den internationella handelns utveckling. Fri handel ger en välfärd och tillväxt som för den fria världen är en avgörande styrka gentemot auktoritära regimer. När andra gör sig mindre bör vi sträcka oss längre.
Norden och Europa måste genom våra kunskapssamhällen utveckla en så stor motståndskraft mot auktoritära krav och väpnade hot att diktaturernas axelmakter tvingas förhålla sig till den internationella rättens villkor i stället för till den starkes makt.
Det kräver att vi inte längre underskattar hoten utan inser att vi lever i en krigstid med de krav det ställer på oss själva.
Gunnar Hökmark
ordförande för tankesmedjan Frivärld och tidigare Europaparlamentariker (M)