DI debatt, publicerad den 20 februari 2024
Då var det för att efter ett krig samla Europa för att göra framtida krig mellan europeiska nationer omöjligt. Nu gäller det att samla Europa för att avvärja yttre hot om krig. I den ansatsen behöver vi säkra vägar för att återknyta Storbritannien till det europeiska samarbetet.
Det mest uppenbara är att om Ryssland inte besegras i Ukraina kommer nya gränser att hotas. Den krigföring i gråzonen som Ryssland redan i dag genomför mot Europa kommer då följas av mer konventionella militära hot och krigshandlingar. Putins syn på Rysslands historiska roll, på omvärlden och på vad som rätteligen bör stå under Moskvas kontroll säger oss, tillsammans med omvandlingen till krigsekonomi, att dessa hot är reella.
Den tvekan som den amerikanska kongressen uppvisat när det gäller Ukraina ger en föraning om de förutsättningar som kan komma att gälla i det fall USA får en ny president. Donald Trumps hot om att lämna allierade i sticket riskerar att leda till en världsordning där USA inte längre står i ledningen för den fria världen.
På den globala scenen har Kina i dag skaffat sig en maktposition som handlar om både ekonomisk och militär styrka förenad med diktaturens logik och syn på våld. Den kinesiska krigsmakten har en supermakts styrka och förenar sig kring Arktis med Ryssland.
Ser vi till Rysslands och Kinas agerande i Afrika och Irans aggression i Mellanöstern ser vi en än mer hotfull värld. Utan ett Europa som med kraft kan stå upp för internationell rätt riskerar vi en värld i moraliskt förfall.
Allt detta visar på euroepiska utmaningar som gör den i svensk Europadebatt återkommande tesen om behovet av en EU-kritisk politik både irrelevant och farlig. Den politik som vi ogillar bör vi liksom i varje annan demokrati ställa mot den som behövs istället för att underminera Europas förmåga att agera gemensamt.
Den förmågan handlar om fem övergripande uppgifter.
För det första måste vi stärka det europeiska benet av Nato. Det måste ske, förutom genom att Sveriges medlemskap fullbordas och försvaret kring Östersjön integreras, genom ökade nationella försvarsanslag och snabba steg för att utveckla EU:s försvarsindustriella kapacitet, från utveckling av nya vapensystem till snabbt utökad produktion av ammunition och vapen till stöd för Ukraina och medlemsländernas nationella förmågor. Storbritannien bör i detta bli en partner på motsvarande sätt som inom den gemensamma forskningspolitiken.
För det andra måste Ukraina få det ekonomiska, finansiella och militära stöd som behövs även om USA tvekar eller vänder sig bort. De nordiska länderna bör gå före med kraftiga ökningar av sitt nationella stöd och vi bör med de baltiska länderna verka för att EU, i samverkan med Storbritannien, skaffar sig en särskild budget för stödet till Ukraina som innebär att vi med en nästan femton gånger större ekonomi än den ryska kan övertrumfa den ryska krigsekonomin med en ringa andel av våra ekonomier.
För det tredje behöver vi en marknadsekonomisk renässans. Europas geopolitiska kraft står i direkt relation till vår geoekonomiska styrka. Det kommande årtiondet måste bli Europas tillväxtdecennium. Istället för att åter utreda hur man stimulerar produktivitet och når ökad konkurrenskraft bör kommissionen ha en konkurrenskraftskommissionär med rätt att kräva regelförenklingar, hindra nya regelkrav och driva konkurrenskraftsreformer. Den inre marknadens hinder måste rivas genom en ny beslutsamhet samtidigt som vi får gemensamma kapitalmarknader. Genom företagande, ökad digitalisering, forskning och utveckling kan Europa nå klimatpolitikens mål utan att vår ekonomiska utveckling stagnerar. En avreglering av den inre marknaden underlättar för Storbritannien att på nytt knyta sig närmare EU.
För det fjärde måste Europa ställa sig i den internationella handelns centrum, inte odla protektionistisk politik för att skydda sig mot konkurrens. Det ger inte konkurrenskraft. Det måste bli de nordiska och baltiska ländernas gemensamma inriktning i ministerrådet och med nominering av kommissionärer som kan fullfölja denna syn i strid med den inre byråkratins naturliga impulser. EU bör i samarbete med Storbritannien göra Europa till en ledande kraft i den internationella handelns utveckling.
För det femte är det uppenbart att ett säkerhetspolitiskt starkt Europa kräver någon form av återförening mellan EU och Storbritannien som gör att vi kan agera gemensamt. Vi måste utveckla former för en gemensam säkerhetspolitik, utrikespolitik och för en ny vidare europeisk marknad som på lång sikt kan leda till ett förnyat medlemskap men oavsett det till närmare samarbete i dag. Det kan göras inom ramen för ett vidare globalt perspektiv där Europeiska unionens handelsrelationer med Kanada, Nya Zeeland och Australien fördjupas till ett politiskt samarbete inom alla de områden den fria världen behöver.
Den Europeiska unionen bygger på europeiska värden som i vår tid är viktigare än geografins avstånd. Tillsammans med Storbritannien och dessa länder kan vi forma en kraft i den fria världen som med eller i värsta fall utan USA kan upprätthålla en internationell rättsordning baserad på mänskliga rättigheter och respekt för staters gränser. Tillsammans med Nordens länder, de nordiska och de baltiska, kan Sverige i EU forma en kärna som kan ge Europa ny kraft i världen.
Gunnar Hökmark, ordförande för tankesmedjan Frivärld och tidigare Europaparlamentariker (M)