Hoppa till innehåll

En S-ledd utrikespolitik skulle vara förödande

  • av

Aftonbladet, publicerad den 25 mars 2026

Vi två har närmat oss svensk politik från varsitt håll. I en tid då världen präglas av fler osäkerheter och hot än vad vi upplevt i modern tid, så är det vår gemensamma uppfattning att utrikes- och säkerhetspolitiken får en ökad betydelse för det svenska valet.

Gemensamt ser vi ett mönster hur Socialdemokraterna fört och driver utrikespolitik som vore den ett inrikespolitiskt spel, och som går emot liberala värden. Låt oss ta några exempel.

När den ryska invasionen av Ukraina trasat sönder den europeiska säkerhetsordningen hävdade hon dessutom att ett svenskt Nato-medlemskap skulle rubba den säkerhetspolitiska balansen i Europa och sa in i det sista nej till det Nato-medlemskap som i dag är avgörande för svensk säkerhet.

Missbedömningar som dessa kan möjligen passera utan konsekvenser under ”soliga dagar”, men 2026 är utrikes- och försvarspolitiken på allvar. Misstagen på dessa punkter följer dessutom en längre linje av långvariga felbedömningar. In i det sista var partiet emot ett EU-medlemskap, på samma sätt som man motarbetade Nato-medlemskapet.

Så sent som 2010, när Vänsterpartiet tvingats in i en gemensam linje, gick
de rödgröna till val på att kräva all amerikansk trupp på europeisk mark skulle dras hem, utan något liknande krav på de ockuperande trupper som diktaturens Ryssland hade i andra länder. I dagens utsatta geopolitiska kris är en av Europas viktigaste säkerhetspolitiska frågor att amerikansk trupp ska kvarstå för att bidra till Europas säkerhet. Det är därför högst oroande för Sverige att rödgröna regeringspartners fortsatt kräver att en S-ledd regering lämnar det så kallade DCA-avtalet och ytterst NATO:s säkerhetsgarantier.

När världen är så orolig som nu talar det inte till Anderssons fördel att hon som statsminister i november 2021 sålde ut en del av svensk utrikespolitik avseende den kurdiska frågan till en politisk vilde i riksdagen, vilket senare bidrog till att försena det svenska Nato-medlemskapet. Detta måste sägas varit en ansvarslös utrikespolitik av rent inrikespolitiska skäl.

Dessvärre upprepar sig mönstret i opposition. Vi har nyligen sett
hur Andersson öppet kritiserade regeringens diskussion med Frankrike över hur Europa ska kunna säkra att det finns en europeisk kärnvapenavskräckning. Om det amerikanska kärnvapenparaplyet görs mindre tillgängligt är detta ett svenskt och europeiskt intresse. Först efter omfattande kritik, och för Sverige skadlig uppmärksamhet utomlands, backade S-ledaren.

Det ser inte bättre ut än att Andersson gång på gång låter sig kastas in i inrikespolitiska spel för att tillfredsställa Vänsterpartiet och Miljöpartiet och sin egen S-interna vänsterfalang.

Sällan har utrikespolitisk kompetens och förmåga att värna liberala värden varit en så central fråga i en nationell valrörelse som nu. De utmaningar som Sverige möter i en ny värld ger inte utrymme för kortsiktiga inrikespolitiska poänger eller ideologisk dogmatism med säkerhetspolitiskt extrema partier som Vänsterpartiet och Miljöpartiet vid sin sida. För svensk trygghet och liberala värden är en sådan politik förödande.

Gunnar Hökmark, ordförande för tankesmedjan Frivärld och bland annat tidigare moderat partisekreterare

Stefan Stern, rådgivare i näringslivet och bland annat tidigare socialdemokratisk biträdande partisekreterare