NT krönika, publicerad den 21 juni 2026
På fullt allvar hävdar man att välfärdsföretag som går med vinst ägnar sig åt stöld – en retorik som påminner om den förkommunistiska agitationen under 1800-talet. Friskolor sägs tömma den svenska skolan på pengar, trots att skolpengen följer eleven och att ersättningen till friskolor i många fall är lägre än den kommunala. Grova påståenden görs om att skolkoncernerna gör miljardvinster, trots att utdelningarna motsvarar en avkastning som ligger under den ränta många kommuner själva betalar för sina lån. Möjligheten att välja privata vårdgivare, som bidragit till kortare köer, avfärdas samtidigt som ”överkonsumtion”.
Ingen – allra minst de borgerliga partiernas ledningar – bör tvivla på att vi nu står inför konsekvenser som kan bli långt mer omfattande än både kärnkraftsavvecklingen och de löntagarfonder som infördes på 1980-talet.
Vi vet att köerna blir längre när alternativen blir färre och konkurrensen mindre. Vården krymper när man fasar ut de privata alternativen. Det syns i alla de regioner som motarbetat alternativ och privata verksamheter och det märks i de regioner där man nu systematiskt avvecklar vård för att den är privat. Med regeringsmakten i sina händer riskerar de steg vi redan sett när S styr i regioner bli verklighet i hela landet.
Siffrorna talar för sig själva. SCB statistik Finansiärer och utförare inom vården, skolan och omsorgen 2023, den senaste tillgängliga statistiken på området, visar att en avveckling av privata alternativ skulle få mycket stora konsekvenser för både välfärden och den svenska ekonomin.
Den samlade verksamheten inom vård, skola och omsorg uppgick 2023 till 1 439 miljarder kronor. Av detta utförde privata företag tjänster för 252 miljarder kronor. Det motsvarar närmare en femtedel av all vård, skola och omsorg – verksamheter som enligt denna politik ska fasas ut, avvecklas eller övertas av kommuner och regioner.
Den största delen av dessa verksamheter har vuxit fram därför att människor aktivt har valt dem. Det kan handla om missnöje med den kommunala äldreomsorgen, om skolor som erbjuder bättre studiero eller en pedagogik som passar elevernas behov, eller om specialiserad sjukvård som är mer tillgänglig.
Nästan hälften av Sveriges vårdcentraler riskerar att fasas ut, avvecklas eller socialiseras. Mer än 400 000 barn och elever kommer förlora sin förskola, grundskola eller gymnasium. Skolor med mycket goda resultat riskerar att läggas ned, medan skolor som under lång tid misslyckats med att ge eleverna de kunskaper de behöver blir kvar. Hundratusentals elever kan därmed tvingas söka sig till skolor med dokumenterat svagare resultat.
Mer än 40 000 äldre som bor på privata äldreboenden skulle behöva flytta eller se den omsorg de valt kommunaliseras. Sammantaget kan mellan en och två miljoner människor påverkas direkt av en sådan omställning.
Till detta kommer de närmare 300 000 människor som valt att arbeta inom den privata välfärden därför att de funnit en bättre arbetsgivare, varit med och startat nya verksamheter eller helt enkelt fått ett arbete som passat dem. För många av dem blir konsekvensen arbetslöshet, för kommunerna kommer inte kunna suga upp dem i sina verksamheter.
Det finns därför skäl för regeringspartierna att tala klarspråk om det hot som den svenska välfärden står inför. Väljarna har rätt att få veta vad som står på spel.
Gunnar Hökmark
