Altinget debatt, publicerad den 5 januari 2026
De hot som Ryssland riktar mot Europa gäller också Sverige. Kriget mot Ukraina är ett uttryck för en ambition att med våld återta kontrollen över andra länder – en rätt som den ryska ledningen öppet hävdar sig ha. I december 2021 krävde Vladimir Putin, i ett brev till Europas och USA:s ledare, en uppdelning av Europa i intressesfärer. Stora delar av vår kontinent, inklusive Sverige och Finland, skulle underställas Moskvas säkerhetspolitiska kontroll.
Det är en absurd tanke och just därför har den varit svår att ta på allvar. Men det var denna idé som ledde fram till beslutet om en fullskalig invasion av Ukraina och till det krig som nu har pågått i snart fyra år. Samma tänkande ligger bakom Rysslands omfattande hybridkrigföring mot Europa: sabotage mot undervattenskablar, störningar av navigationssystem, korruption, påverkansoperationer samt attentat och mord.
Genom att leva kvar i föreställningen att detta inte kan drabba oss, ökar risken att det faktiskt gör det. Under lång tid trodde vi att neutralitet gav säkerhet, trots att neutrala stater var bland de mest utsatta under Nazitysklands och Sovjetunionens aggressioner. Neutralitet skyddade varken Norge, Danmark eller Finland. Att Sverige stod utanför andra världskriget berodde på geografi, egen militär styrka och avsteg från strikt neutralitet – inte på neutraliteten i sig.
Efter kriget var det Nato som skapade stabilitet i Europa och säkerhet för Sverige och Sverige bidrog inte genom vår neutralitet utan genom ett starkt svenskt försvar, medan Sovjetunionen befäste sin kontroll över Central- och Östeuropa. När USA nu alltmer uppträder som en aktör som inte bara söker undvika konfrontation med Putin utan tvärtom söker samförstånd, ökar riskerna för norra Europa. Här ligger Rysslands strategiska fokus: Östersjön, Arktis, Nordkalotten, Gotland, Öresund och förbindelserna till Atlanten.
Utan vårt medlemskap i Nato hade Sverige varit betydligt mer utsatt. Nu delar vi försvar med våra grannländer och med Europa, oavsett hur den amerikanska administrationen väljer att agera.
Vår säkerhet kräver, mot denna bakgrund, mer av oss än vad vi har gjort hittills. Vi måste bygga höga trösklar genom starka försvar som avhåller från hot och angrepp. De nordiska länderna bör tillsätta en nordisk försvarskommission för att utforma det gemensamma försvaret. Det bör ske i nära samverkan med de baltiska länderna samt med Polen och Tyskland som partners.
I vår del av Europa måste försvarsutgifterna ligga på över fyra procent, betydligt mer än Natos miniminivå på 3,5 procent av BNP. Hoten mot oss är mer direkta och mer omedelbara.
Vi måste förbereda oss inte bara för invasioner utan för långvarig hybridkrigföring och väpnade hot. Rysslands krigsekonomi går på högvarv och motgångar i Ukraina kan öka incitamenten att öppna nya fronter genom riktade angrepp.
Norden måste gemensamt kunna säkra Östersjöområdet genom flyg-, luftvärns- och marin förmåga. Vi behöver stärka markförsvaret i samverkan med Baltikum, behärska drönar- och cyberkrigföring samt skydda tillfartsvägarna över Atlanten. Detta kräver gemensam planering, gemensam styrka och ett tydligt politiskt ansvar. Därför behövs en nordisk försvarskommission – för att tillsammans stärka vårt försvar inom Nato.