Expressen debatt, publicerad den 6 oktober 2026
Så är inte demokratins logik tänkt att fungera. Den handlar om att folkflertalets politiska vilja ska respekteras. Det magiska begreppet röda linjer förändrar inte detta faktum, för i slutändan måste det vara politikens innehåll som är avgörande.
För min del skulle jag kunna tänka mig tio till tolv vänsterpartistiska statsråd i regeringen, så länge den för en politik för individuell frihet, lägre skatter, valfrihet i välfärden, bättre förutsättningar för företag, kamp mot brottslighet, stram migrationspolitik, ett starkt försvar och ett Sverige som agerar med full styrka i Nato och med full kraft driver på för avreglering och fler frihandelsavtal i EU. Vänsterpartiet har sin historia, men om partiet gick med på detta skulle jag ha överseende med det förflutna. Nuet och framtiden är trots allt viktigare.
Men om vår syn på andra partiers förflutna och förankring i demokratins värden ska gå före sakpolitiken är det svårt att förstå hur man kan acceptera att samarbeta med ett parti som fortsatt hyllar totalitära ideal, som har blivit en samlande aktör för de antisemitiska krafter som i dag demonstrerar öppet på gator och torg och som ställer sig likgiltigt inför de islamistiska grupper som kräver staten Israels utplåning.
Vänsterpartiet domineras fortfarande i sina ledande skikt av personer som gick med när partiet hyllade Europas brutala diktaturer och som därefter flyttade sina hyllningar till Kuba och Venezuela. De Sverigedemokrater som såg Ungern under Orbáns tid som ett föredöme förtjänar tydliga avståndstaganden, men de som hyllade brutala diktaturer och fortsatt bärs upp av totalitära ideal måste anses vara värre. Det har betydelse för en av våra viktigaste frågor: kampen mot antisemitismen i Sverige.
När Vänsterpartiets riksdagsledamöter ville stödja kampen för frihet i Mellanöstern var det till demokratins fiender och terrorister de skrev. Det var inte Iran, Hamas, Hizbollah och Huthirebellerna, som vill utplåna Israel och judar, som de fördömde, utan Israel. På gator och torg har Vänsterpartiets företrädare, och ibland även socialdemokrater, ställt sig bakom paroller och krav som handlar om staten Israels eliminering.
Det gör att man måste ställa sig frågan: Hur kommer den Mellanösternpolitik som utvecklas av MP, V och S i förening att påverka de krafter som i Sverige står för den brutala antisemitismen? Socialdemokraternas förflutna när det gäller Israel och deras vänskapsbesök i Iran 2017 signalerar inte stabilitet.
Man drar ingen gräns mot de antisemitiska grupper som hyllar det brutala våldet genom att indirekt legitimera deras hat mot Israel och blunda för förtryckarna och islamismens hot. I Malmö ser man tydligare än på andra platser i Sverige konsekvenserna av att politiker hellre blundade, och till och med spelade med, än stod upp mot antisemitismens krafter. Motsvarande resultat för Sverige vore förödande.
Hur kan det mot denna bakgrund vara lättare att acceptera samarbete med Vänsterpartiet för att få till stånd en socialdemokratiskt ledd vänsterregering med dess ekonomiska agenda och utrikespolitik, trots en icke-socialistisk majoritet i riksdagen, än en borgerlig regering med stöd av Sverigedemokraterna?
Av Gunnar Hökmark
ordförande för tankesmedjan Frivärld, tidigare Europaparlamentariker (M)