UNT Debatt, publicerade den 18 februari 2022
Den svenska skolan har unika problem. Närmare 15 procent av eleverna är inte behöriga till
gymnasieskolan, så många så att man med regeringens goda minne har fört undan en del av
elevkåren från internationella jämförelser. Utöver det kan man utgå ifrån att ytterligare 15%
sannolik ligger precis på nivån ovanför ett godkännande, kanske med betyg som har satts mer
för att de ska få gymnasiebehörighet än att de faktiskt har kunskaperna.
Vidare är det en stor del av eleverna som klarar sig i grundskola och gymnasieskola men som
senare inte klarar de kunskapskrav som undervisningen på högre utbildning kräver.
Det handlar om å ena sidan om ett misslyckande för Sverige som kunskapsnation som direkt
påverkar vår konkurrenskraft internationellt. Och å andra sidan om arbetslöshet för den som
inte får godkända betyg eller klarar gymnasieskolan, med den fördjupade segregation som
detta innebär. Den svenska skolans tillkortakommande är stort och har omfattande
konsekvenser.
En del av problemet är den nationella styrningen bort från kunskapskrav. En annan del är en
långsiktig nedvärdering av läraryrket. En tredje, som drabbar alla elever, men i synnerhet de
med sämre förutsättningar, är oförmågan att hålla ordning och arbetsro.
Många skolor låter en stor andel av elevkullarna gå ut skolan utan de kunskaper som eleverna
behöver för sin framtid och ett ordnat liv. Det finns få saker som är så segregationsdrivande
som denna cyniska syn på att dåliga skolor år efter år ska få nya elevkullar.
Mitt i denna verklighet väljer regeringen att introducera en politik som attackerar och
bekämpar en liten del av den svenska skolan, nämligen de fristående skolorna som präglas av
väl fungerande verksamhet, av att eleverna har valt dem och att köerna dit är ett uttryck för att
de erbjuder en utbildning som ger elever det de vill ha och behöver. I stället för att låta dem
växa vill regeringen avveckla dem.
Regeringens förslag om en lägre skolpeng för elever som går i friskola innebär att den
nackdel de redan i dag har, genom att kommunala skolor får mer, ska förstärkas. I realiteten är
det en friskoleskatt som ska drabba föräldrar och elever som valt friskolor. Regeringen vill
därmed att verksamheten ska sänkas i kvalitet och att friskolorna ska tvingas sänka
ambitionerna. Det är obegripligt ansvarslöst i ett Sverige där den svenska skolan har betydligt
större problem än att det finns friskolor som fungerar väl. Det är samtidigt ett hån mot dem
föräldrar och elever som valt friskolor. Den skatt som de betalar ska användas för att bestraffa
dem genom hyvla ner skolpengen till friskolor.
Regeringens besatthet vid att få bort friskolorna kan inte förstås på annat sätt än att de
fristående alternativen ger elever och föräldrar möjlighet att välja bort offentliga skolor.
Möjligheten för enskilda att bestämma över sin egen tillvaro förskräcker i vanlig ordning den
politiska överhet som är van vid att få bestämma.
Innerst inne vet ju regeringen att friskolorna håller hög klass. Det är därför man
återkommande har talat om att platserna i friskolor ska lottas ut, som om de vore vinster man
ska snåla med. Bättre vore om regeringen agerade för att alla elever ska ha bästa möjliga
skola istället för att med lägre skolpeng i praktiken straffskatta dem som valt en friskola.
Gunnar Hökmark är ordförande i Valfrihetskommission och tidigare bland annat moderat
Europaparlamentariker