DI debatt, publicerad den 8 november 2026
Efter åtta veckors vanmäktiga regeringsförsök med Andersson som regeringsbildare förs nu en diskussion om en regering ledd av Ulf Kristersson. Det föranledde ett utspel från Andersson på söndagsmorgonen där hon klargjorde att det är andra och inte S som ska visa samförstånd och samverka, med följande ord: ”Vi skulle gå i full opposition mot en Tidö 2- regering och inte medverka i några förhandlingar med en sådan regeringskonstellation. Det kan avskrivas fullständigt.”
Det är en unik formulering för att komma från ett parti som gör anspråk på att sätta Sveriges bästa främst. Inte några förhandlingar – alltså inte förhandlingar om en stabil energipolitik, inte förhandlingar om den upprustning av försvaret som nu krävs och heller inte några förhandlingar eller samtal om hur vi utvecklar svensk säkerhetspolitik i en tid då orosmolnen kommer oss allt närmare i ett krigets Europa.
Det kan, som Andersson skriver och inte bara råkar säga i upprördhet, ”avskrivas fullständigt”. Sällan har en svensk partiledare så totalt avsagt sig sitt ansvar för landets bästa. Detta i en tid då de många olika hoten mot Sverige är uppenbara.
Som grund för sin vilja att fullständigt avskriva samarbete och förhandlingar med en regering som inte leds av henne skrev Andersson också följande: ”Vi arbetar vidare med full kraft för att bilda en regering som kan göra verklighet av den politik som svenska folket röstade för tidigare i höstas.”
Anderssons problem är att det inte fanns något sådant politiskt alternativ som hon hävdar att svenska folket röstade för.
Det finns skäl att klargöra detta och den ytterligt bräckliga grund som Andersson har haft för sina försök att bilda regering.
För det första drabbades Socialdemokraterna av det sämsta valresultatet sedan 1908. Det är svårt att hävda att ett sådant valresultat ska ”hedras” med en socialdemokratisk statsminister. Socialdemokraterna är ett parti bland andra, och det är viktigt att den socialdemokratiska partiledningen inser detta.
För det andra innebar valet att Vänsterpartiet ökade, men inte med mer än drygt en och en halv procentenhet. Vänsterpartiet fick sina röster genom en dogmatisk socialistisk politik, och uppenbarligen lockades en liten del av valmanskåren av den extremism och antisemitism som Vänsterpartiet visat sig vara infekterat av.
Det är ett parti som var emot Nato-medlemskapet och som är emot att vi stärker vår roll i Nato. Det vill genom en lång rad åtgärder införa ett planekonomiskt styre.
Det går inte att hävda att svenska folket röstade för en regering som vilar på sådana grunder. Det är däremot svårt att förstå hur ett ansvarskännande parti som S över huvud taget ville kompromissa om svensk regeringspolitik med detta parti.
Miljöpartiet gick fram med en procentenhet med en politik som innebär omfattande styrning och reglering av svensk ekonomi. Partiet var emot Nato-medlemskapet och är fortsatt skeptiskt till de samarbetsformer som medlemskapet innebär. MP vill avveckla kärnkraft och är emot att bygga ny, vilket är ansvarslöst både för klimatet och för vår geopolitiska styrka.
Det var heller inte en sådan politik svenska folket röstade för.
Däremot gick de borgerliga partierna tillsammans fram med drygt två och en halv procentenheter. Det är något mer än vad Socialdemokraterna förlorade.
Det innebär att vi i Sveriges riksdag har ett historiskt starkt stöd på närmare 57 procent för de icke-socialistiska partierna.
Det innebär ett avgörande och brett stöd för att utveckla det svenska Nato-medlemskapet, fortsätta den upprustning som inletts och fullfölja den kamp mot brottslighet som varit framgångsrik.
Det är också en tydlig signal om stöd för en migrationspolitik som förenar stramhet med öppenhet för den enskilde individen och för den som verkligen har asylskäl, samt för en ansvarsfull arbetskraftsinvandring.
Det innebär också ett brett stöd för en energipolitik som bejakar alla fossilfria energikällor och som säger nej till ansvarslös avvecklingspolitik. Det innebär en stark grund för de marknadsekonomiska reformer som Sverige behöver för att utveckla vår välfärd och vår konkurrenskraft. Det innebär en företagarvänlig politik över hela landet i stället för en företagsfientlig politik. Stärkt äganderätt i stället för urholkad. Ansvarsfullt skogsbruk i stället för verklighetsfrånvända avverkningsstopp.
Man hedrar inte valresultatet genom att, med en sådan majoritet i riksdagen, forma en regering utifrån de krav som förs fram av V och MP och som S till stora delar också är bärare av. Socialdemokraterna bör hedra valresultatet genom att konstruktivt samarbeta oavsett regeringskonstellation och överge föreställningen om sig själva som det självklara regeringspartiet.
Socialdemokraterna är nämligen bara ett parti bland andra. Då bör man visa samförstånd och samverka, inte säga fullständigt nej till det som är för Sveriges bästa.
Gunnar Hökmark
Gunnar Hökmark är ordförande för tankesmedjan Frivärld och tidigare ledamot av Europaparlamentet