Di debatt, publicerad den 4 juni 2026
I grunden står valet mellan två olika synsätt på Sveriges framtid.
Det är ingen tillfällighet att Magdalena Andersson talar om att återvända till ”Sverige som det var”. Problemet är att det Sverige var ett land med lägre tillväxt, svagare produktivitetsutveckling, högre inflation, återkommande devalveringar och en ekonomi som successivt tappade mark mot omvärlden. Det var monopolismens tid då den offentliga sektorns oförmåga att fungera effektivt kompenserades genom ständigt höjda offentliga utgifter och höjda skatter. Den politiken underminerade konkurrenskraft, motverkade nya jobb och skapade finansiell instabilitet.
När den ekonomiska krisen med full kraft slog till i februari 1990 och tvingade regeringen Carlsson att avgå för att sedan återuppstå som krisregering fram till valet 1991 blev det uppenbart Sverige behövde en ny kurs. Det fick Sverige genom den reformpolitik som följde med Bildt-regeringen och senare lades fast genom Lindbeckkommissionens rekommendationer. Det la grunden för förutsättningar som därefter kom att prägla Sverige oavsett regering.
Marknader öppnades för konkurrens. Monopol avskaffades. Budgetdisciplin ersatte underskottspolitik. Arbetslinjen fick företräde framför bidragslinjen. Nytt pensionssystem. Skattesystemet reformerades. Sverige öppnades mot världen. Trots tidigare socialdemokratiskt motstånd gick Sverige med i EU. Resultaten är svåra att bortse från.
Under perioden från mitten av 1990-talet och framåt växte reallönerna kraftigt. Svensk ekonomi blev mer dynamisk. Nya företag växte fram. Den svenska kapitalmarknaden utvecklades till en av Europas mest avancerade. Valfriheten inom välfärden ökade samtidigt som kvalitet och effektivitet förbättrades inom stora delar av den offentliga sektorn.
Siffrorna talar för sig själva. Från 1970 till 1995 växte reallönerna med bara en halv procent årligen. När den nya reformpolitikens förutsättningar lagts fast fick vi – oavsett skilda regeringar – från 1995 till 2020 en reallöneutveckling på 50%. Det är en historisk framgång för svensk välfärd och för svenskt näringsliv. Det är fullföljandet av denna politik som regeringen nu måste ta strid för.
Nu vill nämligen Socialdemokraterna tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet gå i motsatt riktning. Samtliga rödgröna partier förespråkar höjda skatter, minskad arbetstid och en större offentlig sektor. De vill avveckla den privata välfärdens alla verksamheter. De vill genom skattehöjningar krympa kapitalmarknaden s och ersätta privata investeringsbeslut med politiska prioriteringar. Förslag om statlig investeringsbank är ett uttryck för viljan att ersätta marknadens investeringsbeslut med politiska prioriteringar som vi både under 1980-talet och i nutid sett misslyckas gravt. Kraven på att återupprätta monopol och offentliga byråkratiers makt är uttryck för samma synsätt: större politisk styrning och mindre ekonomisk frihet.
Konsekvenserna riskerar att bli betydande. I en tid då Europa behöver mer tillväxt, mer innovation och större investeringar väljer de rödgröna partierna en politik som leder åt motsatt håll. Sverige behöver fler arbetade timmar, inte färre. Vi behöver mer riskkapital, inte mindre. Vi behöver fler företag, fler investeringar och snabbare teknisk utveckling – inte ökande politisk kontroll över ekonomin.
Därför måste regeringspartierna gå till val en framtidsagenda som handlar om att göra Sverige till ett ledande land för nya jobb, tillväxt, forskning, kapitalmarknad, innovationer och nyföretagande.
Hyresmarknaden bör reformeras enligt finsk modell för att minska bostadsköerna. Arbetsmarknaden behöver bli mer öppen så att segregation bryts och fler kan få sitt första jobb. Arbetsförmedling behöver konkurrens och fler aktörer nära marknaden. Sverige bör genom skatter och avreglering bli den mest attraktiva platsen i Europa för start-ups, entreprenörer och forskningsintensiva företag.
Den svenska kapitalmarknaden får inte krympas utan utvecklas till en integrerad nordisk- baltisk kapitalmarknad med global attraktionskraft. Sverige bör ta ledningen inom AI, life science, rymdverksamhet, digitala moln och avancerad digitalisering. Universiteten bör ges bättre förutsättningar att attrahera världsledande forskare, samtidigt som företag uppmuntras att förlägga forskning och utveckling till Sverige. Vi kan göra det genom ökade anslag till svenska universitet, till dem som går i täten för olika spetsprojekt och genom att stimulera företag till ökad forskning i Sverige. Vi måste gå i täten för elektrifiering och lämna tankarna på att avveckla kärnkraft.
Framför allt måste vi försvara de principer som gjort Sverige framgångsrikt: öppenhet, konkurrens, företagande, kunskap, valfrihet och ansvarstagande offentliga finanser.
Det är detta som valet handlar om. Inte om det politiska spelets taktiska kannstöpande. Det handlar verklighet, om Sverige ska fortsätta utvecklas genom reformer eller om vi ska avveckla de reformer som gett oss ett friare samhälle, en unik tillväxt, nytt företagande, mångfald i välfärden och Europas djupaste kapitalmarknad.
I den tid vi nu lever i har Sverige inte råd att återupprepa de misstag som en gång ledde landet in i stagnation och kris.
Gunnar Hökmark
Gunnar Hökmark är ordförande för tankesmedjan Frivärld och tidigare Europaparlamentariker