NT krönika, poublicerad den 30 mars 2026
En sak som jag har svårt att förstå är hur många i den skolpolitiska debatten talar om hur dålig den svenska skolan är i allmänhet, samtidigt som de vill lägga ner de bästa skolorna och behålla de skolor som lyckas sämst med att ge sina elever en bra start i livet. De bekämpar hellre valfrihet och privata alternativ än att ta itu med den svenska skolans verkliga problem.
De låter faktiskt dåliga skolor leverera dåliga resultat år efter år, årskull efter årskull, utan att något görs – samtidigt som de vill bli av med en stor del av de skolor som lyckas allra bäst.
Så här är det:
För det första fungerar den svenska skolan långt mycket bättre än sitt rykte. Sedan alliansregeringens reformer presterar svenska elever bättre än de flesta. När det gäller matematik och naturvetenskap i grundskolan finns Sverige bland toppländerna, och när det gäller läsförståelse ligger vi över snittet bland OECD-länder. De internationella studierna TIMSS och PISA visar detta, sett i relation till nationella prov.
Problemet är den grupp elever som kommer från nyinvandrade miljöer och som kanske själva inte har någon egentlig skolbakgrund som kan ge dem stöd. De lyckas sämre, och det har sina förklaringar. Men i stället för att tala om det problemet och åtgärda det riktas skoldebatten in på att lägga ner friskolor som har bättre resultat än de flesta kommunala skolor.
För det andra är friskolorna i täten bland de välfungerande skolorna. I en rapport från Valfrihetskommissionen – som jag är ordförande för – som presenterades i torsdags, visar det sig att när det gäller den fjärdedel av skolor som presterar bäst, i termer av att elever får godkänt i alla ämnen, är 55 procent fristående skolor. Det beror i sin tur på att mer än hälften av de fristående skolorna tillhör den fjärdedel av skolor som är bäst. De är, trots sitt lilla antal, överrepresenterade bland de bästa skolorna.
En konsekvens av detta är att andelen elever som inte får godkänt i alla ämnen i grundskolan är nästan dubbelt så hög i kommunala skolor som i fristående.
När det gäller den fjärdedel av skolorna som presterar sämst är de kommunala skolorna däremot kraftigt överrepresenterade, samtidigt som mycket få fristående skolor hamnar där. Det är emellertid värre än så. Det finns 38 skolor som under hela mätperioden på tio år har tillhört den sämsta fjärdedelen. De är alla kommunala, och de har under en hel tioårsperiod lämnat efter sig elever som får svårt att komma in i det svenska samhället. De är segregationsfabriker.
Den fråga man kan ställa utifrån detta är: hur kan det komma sig att den svenska skoldebatten framför allt handlar om att lägga ner huvuddelen av de skolor som fungerar bäst, medan vi inte har någon större debatt om de många kommunala skolor som inte ger sina elever den start i livet de behöver?
Det som gör det mer allvarligt är att valfrihetens motståndare blundar för dessa fakta och för att det finns kommunala skolor som år efter år misslyckas. En del skyller på att det handlar om betygsinflation. Så är det inte. Skolverket har för snart sju år sedan visat att betygsinflationen bara till drygt 1 procent kan förklaras av skillnader mellan huvudmän. Det är en mycket liten skillnad. En genomgång från Almega Utbildning visar att friskolor varje år sedan 2016 har haft en lägre andel elever än kommunala skolor som fått ett högre slutbetyg än vad de fick på det nationella provet i samma ämne.
Vi har helt enkelt skolor som är bättre och skolor som är sämre. Min uppfattning är att vi ska stänga eller avveckla de dåliga om de inte bättrar sig, och låta de bra växa. Då får vi en bättre skola. Det är faktiskt inte en radikal tanke, utan snarare ett uttryck för sunt förnuft.
Gunnar Hökmark
Gunnar Hökmark är ordförande för Valfrihetskommissionen samt ordförande för tankesmedjan Frivärld och tidigare Europaparlamentariker.