Hoppa till innehåll

Vi kan inte vara tysta inför judehatet

NT krönika, publicerad den 13 oktober 2025

Precis när vi ser de första förhoppningarna om fred i Gaza ser vi en antisemitismens malström svepa fram i det svenska samhället. Den bärs upp av ett hat mot Israel som får skymma att det är en demonisering av judar och den judiska nationen vi ser. När en ledarskribent för Aftonbladet och en journalist för SvT angriper eller ifrågasätter dem som bär på en Davidsstjärna, för det anses provocerande, är det ett mörker vi ser.

En fast krönikör på Dagens Nyheter hyllar ett möte, planerat som en demonstration mot Israel, med krav på ökat våld och en palestinsk stat ”from the river to the sea”, samma dag som människor runt om i Sverige genomför fredliga manifestationer för offren för massakern den 7 oktober 2023. På DN hyllades mötet som ett uttryck för en ung generation, ett möte som handlade om hat och motsättningar och där Israel utmålades som en stat som torterar människor.

Det är lätt att reagera mot utfallen och hur lätt antisemitiska mönster fastnar i det normala politiska samtalet. Som när Sveriges Radios studioreporter för några år sedan frågade den dåvarande israeliske ambassadören om det ändå inte var judarnas fel att så många hatade dem. Men allvarligare är hur många som väljer tystnad inför det kapital av hat och hotfyllda aktioner som palestinska aktivister står för.

Det gäller inte minst de medier som överhuvudtaget inte bryr sig om att kritiskt granska aktivisterna och deras samröre med Hamas, som vidarebefordrar Hamas propaganda från Gaza utan källkritik och som beundrande har följt båtarna till Gaza som skulle bryta en blockad – som inte är – med förnödenheter som inte fanns ombord.

Det går inte att frikoppla den växande antisemitismen från en växande extremism som har sin bas i grupper från Mellanöstern och människor som den 7 oktober och dagarna därefter jublade över massakern och bilderna på våldtagna unga kvinnor och skändade människokroppar och hur delar av vänstern ser radikaliseringen som en möjlighet.

Det är en extremism som gör anspråk på att få styra och kontrollera det politiska samtalet. Den riktar sig framförallt mot människor, mot Israel och mot judar men har aldrig kritiserat grunderna för kriget och tragedin i Gaza. Den fred som nu kanske är på väg bygger på att Hamas lägger ner vapnen och friger gisslan. Det har hela tiden varit en möjlighet men har aldrig varit en krav på de palestinska grupper som har fördömt Israel och som kräver den demokratiska statens upplösning.

Det möte som i Stockholm var arrangerat på Norrmalmstorg var planerat till den 7 oktober långt innan båtaktivisterna kom hem. Det var tänkt som en demonstration mot Israel på årsdagen av massakern. Nu blev det en aktion för att än en gång försöka sätta bilden av Israel som en ondskefull nation och ett ondskefullt folk. Och det rapporteras i beundrande ordalag i svenska medier. Det är en malström av antisemitism i skydd av hatet mot Israel. Den måste bemötas och bekämpas.

För det första måste det stå klart att i Mellanöstern finns bara en demokrati och ett öppet samhälle där människor kan leva utifrån sin tro, agera utifrån sin politiska uppfattning och forma sitt liv utifrån vem man är. Det är inte i Iran och har lika lite varit det i Gaza under Hamas styre eller under Hizbollahs i södra Libanon. Denna demokrati och öppenhet finns inte i något arabland. Där råder förtryck i olika grader av brutalitet och ytterst drabbas var och en som ifrågasätter regimen av den totala brutaliteten. Det är Israel som är demokratins utpost.

För det andra har Israel en regering som är ogillad i Israel och på goda grunder ogillad runt om i världen. Jag ogillar den. Den bör bemötas med demokratins process i Israel, vilket görs, och med de reaktioner i omvärlden som den förtjänar. Det förändrar däremot inte det faktum att det är i Israel och ingen annanstans man lever i frihet och demokrati. Det gäller inte i de ockuperade områdena så länge någon fred inte har uppnåtts. Därför måste freden vara målet, inte kraven på Israels utplånande.

För det tredje så har hela tiden freden legat i Hamas händer. Genom att frige gisslan och lägga ner vapnen. När nu det sker blir det uppenbart att det kunde skett för länge sedan, och att kriget aldrig startat utan Hamas massaker. Vänsterns tystnad inför Hamas förtryck, hållande av gisslan och krigföringen bland civila har inneburit ett tyst stöd.

Det är dags att vi tar itu med tystnaden. Diskutera gärna den israeliska regeringens politik, som man gör i Israel, men låt aldrig diskussionen handla om Israels existens eller om judars ondska. Vi måste stoppa den antisemitiska malströmmen varifrån den än rinner upp.

Gunnar Hökmark

Gunnar Hökmark är ordförande för tankesmedjan Frivärld och tidigare Europaparlamentariker. Han mottog 2017 Föreningen Förintelsens Överlevandes 27  januaripris.