Ett tidigt morgonmöte kring reformpolitiken och den gemensamma utrikespolitiken med mitt nätverk av baltiska och nordiska delegationsledare i parlamentet. Till en del reflektioner kring det faktum att det ibland finns en anda av att vi nu har tagit de svåra besluten och löst problemen. Den föreställningen finns inte i vår grupp, snarare i de länder som nu sitter djupast i problemen paradoxalt nog.
Något kom diskussionen också att handla om de förutsättningar som nu gäller för våra olika länder. Estland som nu kvalificerat sig för euron, Danmark som nu är på väg mot kontrollerade men likväl ökade underskott. Lettland som bokstavligen har kämpat mot underskottskrisen under ett års tid och nu ser resultaten komma. Även bland dem som visat att man kan hantera problemen finns en avund och nyfikenhet på den svenska utvecklingen.
Under gårdagen presenterades ett antal olika prognoser, ESV, Swedbank och SEB, över den svenska ekonomins utveckling de kommande åren. Något skiljer de sig vad gäller nivåer på hur arbetslösheten utvecklas och hur hög tillväxten blir. Avgörande är att de samtliga ser framför sig en relativt omvärlden stark tillväxt och en fortsatt förbättring av de offentliga finanserna. I
grunden uppvisar den svenska ekonomin just nu en unik utveckling som saknar motsvarigheter åtminstone inom OECD. Skuldbördan sjunker och av allt att döma har staten överskott i sina finanser under nästa år. Det finns inget annat land i Europa eller den industrialiserade världen som uppvisar detta. Kina med sin konstlade valutapolitik och nertryckta löner uppvisar också stora överskott, men det är till priset av att kineserna genom diktaturens medel hålls kvar i fattigdom. Sverige har med sina skattesänkningar uppvisat det direkt motsatta.
Det kan finnas skäl att reflektera över varför Sverige kan uppvisa denna unika utveckling. I grunden ligger den svenska budgetlagstiftningen som uppstod ur den ekonomiska krisen 1990 till 1993. Då etablerades en samsyn kring att budgeten skulle tvingas vara sammanhållen vad gäller utgiftstak och utgiftsramar oavsett riksdagsmajoritet i olika sakfrågor som sedan har blivit till ett ramverk som hållit de offentliga finanserna under kontroll. Betydelsen av detta innebär på kort sikt förtroende och på lång sikt att marginella avvikelser inte på lång sikt underminerar stabiliteten.
Samtidigt etablerades den självständiga riksbanken med utgångspunkten att den skulle stå för penningpolitiken och stabilitetsmål oavsett politisk majoritet och med oberoende till den ekonomiska politiken. Det innebar att stabiliteten och kontrollen sattes främst. Det ser vi nu resultatet av.
Ingen av dessa institutionella förändringar var självklara. Vänstern i en bredare mening var emot, inklusive stora delar av socialdemokratin.
Och det såg vi också när Sverige nu kom att möta krisen. Sveriges regering höll då kontrollen över de offentliga finanserna trots att socialdemokratin och oppositionen ropade på miljarder till SAAB och till ökade offentliga utgifter med Spanien som föredöme samtidigt som regeringen skötte bankkrisen skickligt och utan att skattebetalarna belastades. Sänkta skatter blev den stimulans som förbättrade jobbpolitiken, en avskaffad förmögenhetsskatt ledde till en någorlunda bra utveckling på de finansiella marknaderna och vad gäller investeringar. När det blåste hårt förmådde regeringen agera klokt och undvika de eftergifter som nu drabbar så många andra.
USA, Spanien, Storbritannien är bara några exempel. Underskottsproblemen gäller i stort sett alla EU-medlemmar mer eller mindre. Frankrike har av allt att döma växande problem – just nu håller man på med att försöka höja pensionsåldern från 60 till 62 samtidigt som man även i fortsättningen vill vara nettobidragstagare från länder som har en högre pensionsålder. Italien har en mycket stor skuldbörda men det gäller även Tyskland som trots att man tar itu med sina problem riskerar få ett växande underskott.
Det anmärkningsvärda är att socialdemokraterna konsekvent dömde ut den politik som har lett Sverige till denna unika situation samtidigt som man agerat för att vi skulle göra så som länderna med de största problemen gjorde. Och när man nu går in i slutskedet av denna valrörelse gör man samma sak. Läser man deras manifest slås man av fantasilösheten. Allt handlar om att höja bidrag på ett eller annat sätt och beskatta arbete och företagande mer. Problemet med deras bidragshöjningar är att de alla har en dynamisk effekt, de skapar en kostnadsstruktur som långsiktigt gör det svårare att hävda stabiliteten i de offentliga finanserna.
Under 1980-talet drev de på de utgiftsökningar och skattehöjningar som ledde Sverige in i 1990-talskrisen. Under de senaste åren har de drivit utgiftsökningar och skattehöjningar som i andra länder har fördjupat krisen. Och nu när Sveriges unika ställning visar att de hade fel lägger de på nytt förslag om ökade utgifter och bidrag och höjda skatter på arbete och företagande. When will they ever learn?