Oron kring Spanien och Portugal fortsätter, liksom för Italien. Det kommer nu an på dessa länders regeringar att återvinna förtroendet för sin budgetpolitik. Det gäller både underskott men lika mycket förmågan till tillväxt. De som av så kallade sociala skäl har motarbetat förändringar som ökar konkurrenskraften har ett stort ansvar i dessa länder och i EU i dessa dagar.
Min dag har handlat har börjat med diskussion om EU och finansmarknaderna i allmänhet och Solvency II lagstiftningen i synnerhet. Därefter en eftermiddag där jag lett mötet med den gemensamma parlamentarikerkommittéen för Kroatien och EU som följer förhandlingarna om medlemskap. Det är fascinerande hur perspektivet om medlemskap har förändrat ett helt land från att ha varit ett krigförande land, med alla de skuggor som kriget gav in i samhället, till ett land som nu befäster sin ställning som rättstat. Det finns mer att göra och jag påpekade att de problem som vi reser gör vi inte för att skapa hinder utan för att röja undan dem. På middagen i kväll kommer det bli mer diskussion kring dessa och andra frågor.
För någon tid sedan skrev jag om att Wikileaks inte är något särskilt föredöme. Tvärtom är problemet att man avslöjar det som på goda grunder är hemligt för att de som det hemlighålls för inte ska känna till det. Och det är inte bara legitimt utan också nödvändigt. Det är alla dessa krafter som Wikileaks i praktiken arbetar för, dem som vi inte vill ska känna till det som vi anser bör vara hemligt. Det som på goda moraliska grunder hålls hemligt.
Det svenska försvarets planering hålls hemlig. Frågan om var stats- och regeringsledning befinner sig under olika typer av krislägen är hemliga. Vår förmåga att skydda oss mot terrorism är hemlig. Stora delar av kampen mot den internationella brottsligheten är hemlig. Insatser för att på olika sätt internationellt agera för att Iran inte ska fullfölja sin kärnvapenutbyggnad hålls självfallet till stor del hemliga. Vår bedömning av rysk förmåga att militärt agera mot Nordkalotten eller mot de baltiska länderna hålls hemlig liksom hur vi arbetar med att samla in uppgifter och kunskap om omvärlden. Regeringschefers samtal med varandra är dem emellan, inte minst om diskussionen rör angelägenheter som handlar om någon annan. Sekretessen är en förutsättning för en lång rad oundgängliga samtal, Det finns inget omoraliskt i det hemliga, men det omoraliska är att systematiskt avslöja för dem som minst bör veta hur vi skyddar det fria samhället.
Och på samma sätt är intern kommunikation inom ett lands administration och utrikesförvaltning hemlig, om svenska ambassader inte kan rapportera hem sina bedömningar och analyser utan att de avslöjas blir det svårare att rapportera, förstå och förhandla. Föreställningen om att det är moraliskt hjältemod att avslöja hemligheter bygger på föreställningen att hemligheter per definition är omoraliska. I långa loppet hjälper man med det förhållningssättet bara de mest råa krafterna som alltid är beredda att sätta till våld och hat.
Det är en helt annan sak att vissa saker ibland hemlighålls av fel skäl. För att lura dem som man säger sig hemligstämpla för, eller för att fly undan ansvar för ogärningar. Men det är ju inte syftet med att hemligstämpla, det är missbruket man i så fall bör komma åt. Wikileaks ägnar sig definitionsmässigt åt det motsatta, inte åt att avslöja missbruket utan bruket. Det drabbar värnet av det öppna samhället och gynnar bara de mest brutala, som vill veta för att skada, så split och bli varnade.
Bloggar: Rolf Eriksson, Mårtensson, Böhlmark.