Margot Wallström har en grumlig uppfattning om skillnaden mellan vad som är hot och konsekvens. När hon anklagade Nato för att hota Sverige menade hon att ett antal medlemsländer i Nato konstaterat att om Sverige går emot för dem viktiga säkerhetspolitiska intressen, blir det mindre samarbete med Sverige. Det är en konsekvens.
Alltså inte ett hot mot Sverige utan ett konstaterande att Sverige får möta hot riktade mot vårt land utan stöd från Nato om vi underminerar dess säkerhetsstrategi. Hotet står Ryssland för.
Konsekvensen är att Nato förbehåller sig rätten att själva bestämma med vilka man vill samarbeta. På samma sätt som Sverige gör.
Uppfattningen om vad som är hot blir desto mer grumlig eftersom utrikesminister Wallström har ansträngt sig för att tona ner tanken på att Ryssland utgör ett hot mot Sverige. Det innebär att hon menar att Nato – men inte Ryssland – hotar Sverige genom att inte vilja samarbeta mer med Sverige för att möta hotet från Ryssland. Vilket i sin tur, enligt Wallström, inte är ett hot.
Så det hot mot Sverige som Wallström upplever kommer från Nato, handlar om att Nato själva väljer med vilka man vill samarbeta för att möta hot som Wallström inte upplever som hot.
Grumligare än så kan ingen vara.
Men det finns en viktig insikt i Wallströms grumlighet. Minskat samarbete med Nato är ett hot mot svensk säkerhet. Det innebär också att ett ökat samarbete minskar hoten mot Sveriges säkerhet. Samarbete med Nato är avgörande för svensk säkerhet, och i förlängningen även ett medlemskap.
Det är kontentan av att Wallström anser Nato hotar, när företrädare för alliansens medlemsländer säger att Sverige får möta hoten själva.
Utrikesministern förtränger att det är hon och regeringen som i det här fallet håller hotet och frågan om medlemskap i sina egna händer. Det är vi själva som avgör om vi vill fördjupa samarbetet med Nato och om vi vill bli medlemmar. Det är Wallström som står för hotet att det blir mindre samarbete.