När detta skrives på väg hem från Bryssel till svensk sommar.
Bredvid mig på andra sidan gången i planet på väg till Köpenhamn sitter Vytautas Landsbergis, som en gång stod i täten för den litauiska självständighetskampen mot sovjetisk diktatur och ockupation. Som president i det demokratiskt valda litauiska parlamentet satt han och ledde motståndet inne i det parlament som var omringat av sovjetiska stridsvagnar de kalla nätterna i januari 1991.
Premiärministern i den regering han utsett flydde ut skogen en av dessa nätter. De flesta antog dock att han istället blivit tagen av de sovjetiska trupperna med ett milt sagt osäkert öde framför sig. Då utnämnde Vytatuas en ny premiärminister och landets politiska ledning fortsatte modigt sitt motstånd mot det som var en militär övermakt men moraliskt underlägset.
Det var mod, envishet och en oeftergivlig vilja till frihet som präglade litauerna denna tid och nätterna den 13 januari och framåt i synnerhet. Den lågmälde musikprofessorn bredvid mig besegrade Sovjetunionen i en kamp som lika väl hade kunnat sluta med hans avrättning.
En sådan kompis är trevligt att ha. I dag är det fria Litauen han gick i täten för ordförandeland i Europeiska unionen. Litauiska ministrar leder ministerrådets möten sedan en dryg vecka tillbaka. Det som en gång var Sovjetunionen är i dag ordförandeland i det moderna Europa som vuxit fram de senaste 25 åren.
När jag i dag förhandlade med ministerrådet om den nya bankkrislagstiftningen leddes förhandlingarna från deras sida av företrädare för Litauen. Vi gick igenom de olika mer problemfyllda frågorna och identifierade de större problemen och när jag summerade våra drygt två timmar långa diskussioner var det i en övertygelse om att vi kommer kunna enas om en gemensam europeisk lagstiftning för en effektiv krishantering i framtiden som täcker Europeiska unionens 28 medlemsstater. Det är 28 och inte längre 27 eftersom Kroatien sedan nu 10 dagar är en fullvärdig medlem i EU. Ett land som till för 15 år sedan var plågat av kriget efter Jugoslaviens sönderfall har nu reformerats och blivit till en del av att öppet Europa. Det innebär också att människor i Serbien liksom på övriga Västra Balkan nu vet att en ny logik för deras länders och samhällen utveckling kan formas. Istället för motsättningarna och gamla tiders konflikter kan framtiden bli ett förenande projekt.
Både när det gäller Litauen och Kroatien ser vi ett uttryck för det mirakel som Europeiska unionens utveckling har inneburit. Det är en konkret förändring. Den handlar inte om högtidliga ord eller idealism utan täckning i verkligheten utan om en konkret förändring för dem som nu kan leva i frihet och rättsstat liksom för oss som nu har grannar med frihet och en union som också täcker in Adriatiska havets vikar. Det är ett säkrare och stabilare Europa som nu också kan fatta gemensamma beslut om gemensamma frågor. Till exempel om fisket i Östersjön, energipolitiken, regelsystemen för bankerna som är en del av vår gemensamma ekonomi eller telekompolitiken som kan ge Europa en ledande ställning på nytt när det gäller Internet och mobil datatrafik som i sin tur är avgörande för vår gemensamma konkurrenskraft.
Och det är för min del frågorna om en inre telekommarknad och banklagstiftning som jag förhandlat om och agerat i under dagen. Jag vet självfallet inte hur utfallet kommer att bli i varje del men jag vet redan nu att vi kommer att utveckla bättre konkurrenskraft när det gäller telekom och bredbandskapacitet, vi kommer att få en bättre lagstiftning när det gäller bankers krishantering. Det hade inte varit möjligt för Sverige eller något annat enskilt land att uppnå.
Det faktum att EU är en fenomenal framgång för frihet och fred innebär inte att politiken är fenomenal. Den beror på de politiker som bestämmer. Precis som i Sveriges riksdag eller i kommuner och landsting. Det är inte Europeiska unionens fel att det finns de politiker som vill reglera det mesta eller som tror att ekonomiska problem löses genom ökade underskott. Det är en fråga för demokratins ansvarsutkrävande.
Precis den demokrati som Vytautas vann Litauen för drygt 20 år sedan vann Litauen för och min nye granne i korridoren kroaten Andrej Plencovic varit med och vunnit Kroatien för. Det faktum att vi ibland ogillar demokratins beslut får aldrig leda till att vi ogillar demokratin. Och det är inte Europeiska unionens fel att det finns de politiker som vill detaljreglera. Det är deras ansvar och det bör utkrävas av dem.
De bör inte komma undan sitt ansvar genom att skylla på det samarbete som bidragit både till frihet och fred. Europeiska unionen består oss med en gemensam demokrati som Vytautas nu liksom jag och 500 miljoner européer är en del av.
När han kliver av planet får han vänta några timmar till flyget går till Vilnius medan jag åker bron över Sundet. Vi önskar varandra en god sommar kring den gemensamma Östersjön.Och jag får väl lite mer tid för denna blogg som jag ser blivit lite försummad av den senaste tidens arbete med annat. En god sommar önskas varje läsare.