Diskussionen om utvisningen av Sveriges ambassadör och övriga diplomater från Vitryssland framställs ibland som en diplomatisk förveckling som kunde undvikits. Men skälet till utvisningen finns inte så mycket diplomatin som i diktaturens Minsk. Och då är diplomati också ett medel för att hävda demokratiska värden och krav på mänskliga fri- och rättigheter.
Det är vad Sverige och andra demokratiska länder bör verka för, inte bara i Vitryssland. Och en regim som är rädd för kraven på mänskliga fri- och rättigheter upplever sådana krav som ett hot och ett intrång. Och så är det, det är ett intrång i diktaturens hegemoni men inte i Vitryssland. Tystnad inför förtrycket vore dålig diplomati. Oförmåga att se hur utvecklingen i Vitryssland leder till allt brutalare förtryck vore inte bara dålig diplomati utan även dålig säkerhetspolitik.
Vi ser nu en regim som blir alltmer aggressiv mot sina medborgare och mot sin omvärld. Det är den utvecklingen som utlöst utvisningarna. Den drabbar inte bara Sverige utan också ett grannland som Litauen. Och det för med sig ökade risker för instabilitet och fler brutala övergrepp. Mot det måste man reagera, för att sätta gränser och för att mobilisera.
Och samtidigt ser vi att man inte behöver gå till Mellersta Östern för att finna regimer som genom sin brutalitet kränker grundläggande värden och hotar stabilitet och säkerhet. En regim som underminerar sig själv blir ett hot även mot andra. Samtidigt som den skapar nya ursäkter för Putinregimens Ryssland att flytta fram sina positioner. Aggressiva regimer som kompenserar sin svaghet med våld och hot skapar instabilitet även utanför det egna landet.
Bloggar: Carl Bildt.