När EU-kommissionen i går föreslog nya åtgärder för att upprätthålla
stabilitetspakten blir det väldigt mycket om hur man ska förändra maktbalans mer än hur man ska få rätt saker gjorda.
Först av allt, om kommissionen och EcoFin hade stått fast vid regelverket kring stabilitetspakten hade vi inte varit i den situation som Europa nu befinner sig i. Då hade Grekland och en lång rad andra länder tvingats ta itu med sina underskott och genomföra reformer för lång tid sedan. Det hade varit reformer som hade underlättat för den gemensamma ekonomiska utvecklingen och som gett en stabilare finansmarknad.
Av detta följer att den viktigaste åtgärden nu är att se till att stabilitetspaktens regler uppfylls. Det är viktigare än att nu skapa nya regler. Frågan om nya regler och institutioner, liksom ökad överstatlighet kan diskuteras men rimligtvis utifrån om när vi vet om det behövs, om det underlättar eller försvårar för de enskilda medlemsstaterna att ta ansvar.
Ivern att nu utnyttja krisen för att förändra maktbalansen och utöka gemenskapsbefogenheter döljer de behov av maktutövning som nu finns och som det redan finns möjligheter till. Den utökade ekonomisk-politiska koordinering och finanspolitiska samordning många nu talar om, och har talat om under mycket lång tid oavsett kris samtidigt som man själva medvetet har struntat i stabilitetspaktens regelverk, motverkar att man gör det uppenbara som nu behövs, nämligen att minska budgetunderskott och stimulera investeringar i företagande och nya jobb.
När kommissionen nu vill kunna syna budgetar innan de presenteras ligger det något felvänt i synen på gentemot vilka regeringar är ansvariga för. Det är först när man har brutit mot reglerna som man kan sägas ha en skyldighet att ställas under en särskild tillsyn. Det är Frankrikes budget som kommissionen bör analysera, inte Sveriges, så att säga. Och ej heller Frankrikes den dag man följer regelverket.
Indragna betalningar från regional- och strukturfonder är däremot det rimliga sättet att möta dem som själva underbalanserar sina budgetar. Då håller man igen den finanspolitiska stimulans som man vill motverka samtidigt som medlemsstaterna får en tydlig anledning att hålla på reglerna. Det skadar dessutom inte om kommissionen dessutom är lite mer kritisk mot pengaflödet till medlemsstater. Det är ingen tillfällighet att det är Portugal och Grekland som har skjutit upp reformer mest. De har fått pengar som gjort det lätt att undvika de svåra besluten.
