Vid dagens val är det oavsett utgången det grekiska folket som är förlorarna. Det finns nämligen inga enkla lösningar som gör det möjligt att gå förbi problemen och plötsligt återställa en efterfrågan och en standard som under årtionden har finansierats av lånade pengar.
Men vinner vänstern förlorar Grekland en grundläggande stabilitet vad gäller både den interna ordningen och den ordning som följer av att landet får stödlån och hjälp att överbrygga de många åren av vanstyre. Kostnaderna för att lämna den ordningen är mycket stora och kan leda till en balkanisering av landet i dess farliga bemärkelse.
Om man inte längre vill betala sina skulder blir det svårt att finansiera nuvarande utgifter. Och då blir fallet stort.
Vinner vänstern blir även Europa i övrigt förlorare. En ökad rädsla i banksystemen leder till en åtstramning som är långt större och allvarligare än de åtstramningar som nu görs av offentliga finanser. Och sker detta hjälper det inte med de marknadsreformer som genomförs eller har annonserats i framförallt ekonomierna i södra Europa.
Kritiken mot besparingspolitiken kommer nu från många håll och är ett uttryck för det faktum att det i det läge Europa står inte finns någon enkel lösning. Det går inte att ta sig igenom stora problem utan stora svårigheter. Och det går inte att hantera problemet med för stora utgifter och för stora lån annat än genom att minska dem.
För att kunna minska dem krävs både besparingar och tillväxt. Utan tillväxt hjälper inga besparingar men utan besparingar blir det ingen tillväxt. Då kommer en allt större del av våra resurser att användas till lån för gamla utgifter och allt mindre till dagens välfärd och morgondagens investeringar.
Det är många som gör jämförelser med 90-talskrisen och Sverige. Och den har många påminnande drag. Ett är att den byggdes upp av en inflationskarusell som ledde till orimliga fastighetspriser och investeringar i fastighetsmarknaden som var oproportionerliga med vad som kunde vara en förväntad avkastning.
Så instabil var situationen att den socialdemokratiska regeringen redan 1990 och 1991 upplevde ett antal kriser. Den första var när man fick avgå för att sedan återuppstå med en annan finansminister den 15 februari 1990. Den andra var de många krispaketen som till slut också ledde fram till medlemsansökan i EU, därför att det gav ett hopp om förtroende och stabilitet.
När krisen blommade ut i en fastighetskris, en finanskris och en underskottskris förenades den också med en konkurrenskraftskris. Och samtidigt som kritiken mot ökade underskott som följde av den stora offentliga sektorn växte växte också kritiken mot att den borgerliga regeringen sparade och stramade åt. Det ledde emellertid till att upplåningen kunde minska redan 1993, tre år efter att krisen bröt ut, samtidigt som tillväxtreformer och en försvagad valuta gav tillväxt.
I dag har även euroområdet en försvagad valuta men saknar en tillräcklig reformpolitik som säkrar en vettig användning av skattepengar och som öppnar upp för strukturförändringar. Och det är dessa som nu saknas i krisekonomierna. Utan dem kommer inte nya pengar att hjälpa samtidigt som det är svårt att se vilka som ska betala stora underskott som blir allt svårare att betala tillbaka om man låter dem växa.
Kritikerna har i dag en lätt position därför att det är lätt att se svagheterna med den poliitk som förs, men det är däremot svårt att se ett alternativ som är bättre utan att sätta oss ännu djupare i skuldfällan.
Några saker kan dock göras. De länder som har överskott i sina betalningsbalanser kan öka sin interna och externa efterfrågan. Framförallt kan man låta den privata sektorn växa. Det är inte den inriktningen som kritikernas majoritet i dag har, tvärtom vill man bygga upp offentliga fonder och offentliga investeringar när det är i grunden privata investeringar och privat efterfrågan som måste stöttas.
Framförallt euroländerna kan göra klart att banker inte kommer att falla på grund av krisen som sådan. Det ställer krav på att trygghet skapas genom garantier som bland annat den spanska regeringen fick men också genom att banker kan förstatligas med nytt kapital från regeringar.
Och en ny reformagenda kan lanseras som är så tydlig och bindande att den skapar framtidstro och investeringar i sig själv. Ett exempel som visar att det går att göra är en utauktionering av frekvenser för mobil datatrafik på europeisk nivå, där det nu finns en växande efterfrågan på det så kallade 700 bandet. Sänkta skatter på bolag och lägre trösklar för nyföretagande är ett annat. Sänkta inkomstskatter som ökar efterfrågan och trygghet i länder som kan göra detta med bibehållen kontroll över de offentliga finanserna är ett ytterligare.
Det räcker inte med att hävda att problemet kan lösas genom att andra betalar mer till dem som spenderar för mycket. Det hjälper vare sig de länder som spenderar för mycket eller den övergripande stabiliteten. Det finns nämligen inga nya pengar. Det finns bara de gamla och ny tillväxt som kan användas bättre.