NT krönika, publicerad den 19 september 2023
Företrädare för en diktatur som den hänsynslösa iranska regimen har betraktas som vänner och förtrogna medan Israels försvar mot terrorism, ständig krigföring och hot om utplåning har betraktats som en provokation som hotat och hotar freden. Det är en gammal rest från den tid då svensk utrikespolitik övergick från alliansfrihet i fred till neutralism mellan väst och öst.
Det som en gång kallades den ”Alliansfria rörelsen” med nationer som förknippade sig med vare sig öst eller väst, bara med sin egen nationalism, sågs som de förtryckta folkens företrädare. Arabvärldens diktaturer sågs i det mönstret som sina folks progressiva företrädare och inte som deras brutala och reaktionära förtryckare. Och i samma mönster blev demokratin Israel provokatören, Israels försvar mot sina många angripare blev till aggression och försvaret mot terrorism till utomrättsligt våld. Det faktum att Israels fiender, i stort sett alla deras grannar och närliggande länder, hade som mål att utplåna staten Israel och därmed inleda en ny förintelse vägde lätt mot det faktum att den lilla nationen valde att med militär styrka försvara sig mot sina fienders väpnade angrepp.
Det är ett systemfel i svensk utrikespolitik som lett till att vi under årtionden svikit demokratins ideal när de varit som mest hotade och vänt ryggen till åt ett land vars existens varit hotad.
När ayatollorna tog makten i Iran och införde ett brutalt förtryck under religiös förklädnad hävdade Sveriges statsminister – Olof Palme – att de ”byggde demokrati med pedantisk noggrannhet”. När en stor svensk regeringsdelegation besökte denna kanske den mest brutala diktaturen i Mellanöstern besökte man respektfullt regimens propagandaverksamheter för kvinnor och diskuterade kvinnors rättigheter som om de var ett gemensamt intresse. Och de accepterade förtryckets symbol i form av slöjan. När Irans utrikesminister besökt Sverige har han hälsats som en god personlig vän av ledande socialdemokrater.
På motsvarande sätt har det brutala förtrycket i diktaturerna i Israels grannskap betraktats, som om de är en konsekvens av en folklig vilja och inte av just brutal och ondskefull makt. Det är inte Egypten, Jordanien, Syrien, Saudiarabien och Iran som har mött mest kritik i den svenska Mellanösterndebatten utan demokratin som varit utelämnad åt dem.
Ändå är skillnaderna så uppenbara. I Israel har alla rösträtt oberoende av etniskt ursprung, kön eller religion. Unga kvinnor av arabisk eller judisk börd har samma rättigheter och möjligheter som sina manliga motsvarigheter. Frågan om sexuell läggning är den enskildes sak och möts med samma frihet som i vårt land. Politiska motståndare kastas inte i fängelse, torteras inte och avrättas inte. De demonstrerar, diskuterar och kandiderar istället till parlamentet.
De ockuperade områdena är ockuperade därför att någon fred inte har kunnat stiftas, eftersom det upprepade gånger inte funnits någon vilja att sluta fred. Likväl råder där en större frihet än i grannländerna. På Gazaremsan som Israel har överlämnat råder den fulla diktaturen. Hamas, Hizbollah och Iran vill utplåna Israel samtidigt som PLO fortsatt finansierar terroristverksamhet som syftar till att döda judar och ägnar sig åt renodlad antisemitism. Där Sverige som nation borde varit glasklar i synen på förtryck och terror har vi valt att istället rikta kritiken mot Israels tillkortakommanden eller mot politik vi ogillat.
Vi har blundat inför förtrycket där det är som mest brutalt, ignorerat hatet där det varit som mest uttalat och antisemitismen där den varit som tydligast. Det är inte den brutala iranska diktaturen vi har vänt oss mot, inte heller har vi fördömt förtrycket och krävt demokrati i den andra diktaturregimerna. Vi har vänt oss bort från Israel och kritiserat hur man försvarat sin demokrati, inte kritiserat dem som försvarat sin diktatur. Det är dags att Sverige tar demokratins sida i Mellanöstern. Då kan vi också göra vår röst hörd när det gäller vägen mot fred.
Gunnar Hökmark