Rysslands ockupation av Krim och kriget i Ukraina var för många ett uppvaknande om den ryska hybridkrigföringen och hur man lyckades sprida osanningar om den pågående konflikten. Men Ukraina var inte startpunkten för det ryska informationskriget, som intensifierats sedan Putins makttillträde, och med all säkerhet inte slutpunkten. Vi måste förstå att informationskriget även riktas mot Sverige.
Den senaste tiden har Miljöpartiet haft en intern debatt om rysk påverkan, vars utfall blev att man slutligen valde en utrikespolitisk talesperson som delar den ryska världsbilden om att det är Nato snarare än Ryssland som utgör ett hot. Likaså Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna har bidragit till att ge Kreml en säkerhetspolitisk plattform i Sverige, vilket delvis kan förstås i partiernas ideologiska förflutna och fascination för starka ledare.
När Ryssland övade militär invasion av andra länder likställde Vänsterpartiets ledare det med svenska försvarsövningar. Det går i linje med den ryska propagandabilden av att det är Europa som utgör ett hot mot Ryssland och inte Ryssland mot Europa. Och det är just den föreställningen som möjliggjorde att Ryssland kunde anfalla både Georgien och Ukraina.
I Sverige har det påverkat debatten om Nato där olika vänstergrupper hävdat att det är Nato som provocerar fram konflikter genom att de baltiska länderna sökt sin säkerhet där som medlemmar. Likaså har felaktiga uppgifter spridits för att hindra upprustningar av det svenska försvaret och för att motverka att länderna i östra Europa kan få en ökad säkerhet genom samarbete med demokratiska länder.
I Ryssland använder sig Putin av media för att föra ut regimens propaganda och i brist på oberoende medier kan det ske utan kritik. Utåt används påtryckningspolitiken både genom militära medel, energipolitik och finansiering av politiska partier och ideella organisationer samt genom den direkta inblandning som vi såg i de amerikanska, brittiska och franska valen.
Våra öppna och fria demokratier i Europa är vår främsta styrka, men de gör oss också sårbara för auktoritära regimer som använder statliga medel till destabilisering. Svenska medier behöver tränas i att bemöta desinformation och propaganda och inte minst nå en insikt i att det finns fler sätt att infiltrera ett land på än genom väpnade angrepp.
Det är välkommet att Sverige ska återinföra en myndighet för det psykologiska försvaret, men vi måste kunna värna oss mot de informationsattacker som pågår redan nu. Det förutsätter att svenska medier förmår att bemöta desinformation och att våra institutioner och det svenska samhället som helhet blir bättre rustade. Vi måste ta hotet på största allvar. Det är nämligen allvar nu.