NWT debatt publicerad den 24 augusti 2023
I debatten om koranbränningarna är medvetandet om Ryssland och dess påverkanskampanj plötsligt borta liksom den för svensk säkerhet viktiga frågan om Nato. Utifrån ett ryskt påverkansperspektiv är detta en osannolik framgång. Samtidigt har den iranska diktaturens ledare fått en plötslig möjlighet att attackera Sverige i religionens namn och vända bort folklig vrede från förtrycket och mördandet till en yttre fiende.
Istället för att överväga dessa risker – och de är vad gäller svensk säkerhet i krigets Europa betydande- och dra slutsatser av den gemensamma nytta som uppstår mellan regimerna i Teheran och Moskva, debatterar vi nu hur Sverige ska läxa upp den muslimska världens diktaturer, inte för deras brutala förtryck av sina medborgare utan för den religion som är de förtrycktas.
Utan att blinka lämnar vi därmed fältet fritt för utländska aktörer att håna och provocera muslimer i Sverige för att hetsa muslimska stater emot vårt land och låta extremister framstå som företrädare för muslimer i Sverige och världen över. Det är anmärkningsvärt hur många som aningslöst springer på den bollen. Det är, för att uttrycka det milt, vare sig eftertänksamt eller förtänksamt.
I ett fritt land får man bränna böcker man äger. Och det finns ingen anledning att i Sverige införa blasfemiförbud. Men för debatten om yttrandefrihet är det en rimlig utgångspunkt att yttrandefriheten som sådan handlar om att böcker med skadligt innehåll ska kritiseras i tal och skrift för att på så vis förlora sin kraft att påverka, inte brännas.
Att bränna något på bål skapar bara martyrskap och dömer oftast den som iscensätter bålet till anständigt folks fördömelse. När katolska kyrkan brände kättare och protestanter eller häxor var det ritualmord som vädjade till okunnigt folks vidskepelse. I ett civiliserat förnuftsorienterat samhälle är det verkligen inget att ta efter. Och vad är i ett samhälle med yttrandefrihet svaret på en bokbränning? Det är farligt att oavsett hur man ser på den göra bokbränning till en symbol för yttrandefrihet.
Alla som bor i Sverige ska oavsett religiös tro eller politiska åsikter självfallet respektera de lagar som finns i vårt land. Det kan innebära att ens tankar och tro ibland blir föremål för kritik som kan uppfattas som orättvis och stötande. Men det är upp till var och en av oss som lever i ett öppet samhälle att formulera oss och handla så att vi tar ansvar för god samtalston och ett öppet åsiktsklimat. Och det allmänna måste ha möjligheten att anvisa lämplig plats för olika manifestationer.
Aktioner, vars avsikt enbart är att provocera vissa människor eller grupper bör behandlas restriktivt och måste inte ske mitt framför deras hem eller religiösa lokaler. Att håna och skända andras tankar och tro är och förblir ett olämpligt beteende som även om det är lagligt inte förtjänar det allmännas uttryckliga godkännande.
I svensk grundlag anges att demonstrationsfriheten kan begränsas med hänsyn till rikets säkerhet. Det skulle kunna vara en vid definition om man inte lever i en rättsstat med öppen debatt och en fungerande kontrollmakt. Föreställningen, att det skulle leda till att vi inte får demonstrera mot iranskt förtryck eller mot sharialagstiftning, eller mot Rysslands krig i Ukraina, om vi upphör med förbudet för polisen att göra en relevant riskanalys, bortser från en sak: Sverige är en rättsstat och en demokrati.
Våra myndigheter inklusive polisen står under demokratisk insyn och kontroll. De utövar sin tjänst under lagarna som våra folkvalda utformar för att bevara den demokratiska rättsstaten. Vi bör självfallet använda lagen för att skydda vår säkerhet när den faktiskt är hotad och skaffa oss de medel som krävs för detta.
Gunnar Hökmark
Ordförande tankesmedjan Frivärld och tidigare Europaparlamentariker