Vi hade kunna stå oberoende till Ryssland och med lägre CO2-utsläpp – ur Världen väntar inte från 2007

I boken Värden väntar inte från 2007 skrev jag om hur Ryssland använde sin energipolitik till att vinna ökad makt i Europa – det var uppenbart redan då – och om hur Europa kunde och borde möta detta. I kapitlet om energi- och klimatpolitiken beskrev jag också hur den långsiktiga energipolitiken skulle kunna övervinna de fossila bränslena. Mer kunde gjorts då men det understryker också att mer måste göras nu om vi om 10 år ska stå friare från fossila bränslen och starkare tillsammans.

7. En europeisk energi- och klimatpolitik

Vid mitten av 1980-talet började diskussionen om växthuseffekten nå utanför vetenskapens kretsar och nådde snabbt in politiken. Det stod vid den tiden klart att utsläppen av växthusgaser påverkade klimatet. Det var därmed också uppenbart att koldioxid var utsläppen av koldioxid var den växthusgas vars utsläpp mer än andra var möjlig att påverka samtidigt som det också var uppenbart att vi bara kunde nå resultat genom att få till stånd ett gemensamt europeiskt och globalt agerande.

För Sveriges del var det en rätt enkel situation. Med rätt små medel kunde vi dämpa och minska utsläppen. Inte för att Sveriges minskade utsläpp skulle ha någon större betydelse i sig för ett globalt fenomen, men så att det kunde ha en politisk betydelse genom ledarskap och genom att visa på att det var möjligt att förena minskade utsläpp med ekonomisk tillväxt.

Vi moderater drev 1988 i riksdagen igenom ett tak för de framtida utsläppen. Samtidigt förde vi fram förslaget om handel med utsläppsrätter. År 2000 skulle Sveriges samlade utsläpp inte vara större än 1980. Det var ett modest mål som dock fick vika för mer inrikespolitiskt taktiserande kring kärnkraften. På 1980-talet försökte socialdemokraterna driva igenom en lång rad olika projekt för koldioxidbaserad elproduktion, från råolja i Nynäshamn i öster till gas i Stenungssund i väster. Det var för socialdemokraterna viktigare att driva igenom avvecklingen av kärnkraften än att lägga bästa möjliga grund för kontrollerade och minskade koldioxidutsläpp.

På det viset blev 1980-talet ett förlorat årtionde för politiskt ledarskap i klimatfrågan, och under 1990-talet, efter den borgerliga regeringen, drev socialdemokraterna igenom avvecklingen av de två Barsebäckreaktorerna. Det har bland annat lett till en ökad import av koldioxidbaserad el från Danmark men också till att vi inom olika områden använder mindre elburen energi och mer av fossila bränslen. Tyvärr kan detta sägas vara det enskilt mest kraftfulla bidraget i klimatfrågan, tråkigt nog i fel riktning. Utan denna avveckling hade Sverige haft väsentligt bättre förutsättningar när nu de nya mål sätts för reducerade koldioxidutsläpp. Rätt beslut vid det tillfället hade kostat mycket små ansträngningar då men hade gett mycket stora resultat i dag.

Men denna fråga understryker en annan sak. Vår förmåga att hantera växthuseffekten förutsätter att vi kan bidra med ett politiskt ledarskap som också måste hålla i verkligheten. 

Vi måste få andra länder med oss. Vår politik måste vara av den arten att den klarar den testen. I den delen har vi det senaste året sett att Sverige genom medlemskapet i EU har kunnat göra detta. Det gjorde vi inte utanför EU under 1980-talet och vi gjorde det inte som medlemmar under 1990-talet. Då avvecklade vi istället kärnkraft och gav med detta en signal om våra prioriteringar. 

Nästa test är vår förmåga att leva upp till målen, det gäller både Sverige och Europa. Gör vi inte det kommer andra regioner och länder inte att ha ett gott exempel som visar att det går att Snarare får de en ursäkt. 

Ytterligare ett test är att vår politik måste vara av den arten att den kan förbli uthållig och upprätthålla ett folkligt stöd. Det gäller inte minst när klimatpolitiska åtgärder står i konflikt med ekonomisk tillväxt, social trygghet och sysselsättning. Av det skälet måste klimatpolitiken vara förenlig med ekonomiskt tillväxt, inte ett hinder.

Målen om minskade utsläpp med 30 procent till 2020 och med 60–80 procent till 2050, jämfört med utsläppen 1990, kräver en intelligent klimatpolitik. Den måste bygga på en dubbel utmaning  att både minska utsläppen och samtidigt kunna möta klimatförändringens konsekvenser. De senare blir nämligen, en realitet oavsett hur väl vi lyckas med dagens mål. Det kommer att kräva resurser här i vår del av världen, men ännu mycket mer i den fattiga delen av världen som av geografiska skäl riskerar att bli ännu värre drabbade. 

Vi behöver alltså en klimat- och energipolitik som på en gång förenar minskade utsläpp med en växande förmåga att möta klimatförändringarnas konsekvenser. 

Minskade utsläpp kräver ökade investeringar i ny och avancerad industri och teknik. Det kräver också ökad handel, både som ett led i att utnyttja avancerade investeringar inom industri och energiproduktion och som ett led i ökade möjligheter för den fattiga världen att utvecklas och ha råd att utveckla ny teknik och modernare industri. Det handlar för deras del om nödvändig tillväxt och om överlevnad. Vi hjälper dem inte genom att sluta importera jordgubbar och blommor, som ibland diskuteras, men vi hjälper dem genom att exportera tillbaka miljövänlig teknik och utveckla den i samarbete med dem. Tekniköverföring förutsätter handel. Det finns mycket att göra inom ramen för en sådan agenda.

För det första bör vi göra allt som är lätt att göra. Det innebär att skrinlägga avvecklingen av kärnkraft, låta marknadspriserna slå igenom för ökad energieffektivitet, ge förnybara bränslen likvärdiga konkurrensvillkor som kan bidra till att utveckla dem, underlätta för en snabbare järnvägstrafik i Europa över gränserna, tillåta längre långtradarsläp på europeiska vägar eftersom detta innebär nära 30 procent mindre koldioxidutsläpp för den transporterade volymen, låta de höga oljepriserna slå igenom i form av nya lösningar när det gäller bostadsbyggande, en energibeskattning som är proportionell gentemot koldioxidinnehållet, utvecklingen av nya bränslen inom bilindustrin, stramare krav på utsläpp baserade på den transporttjänst som utförs och, inte minst, plantering av skogar.

Genomgående för dessa lösningar är att de har en betydande långsiktig effekt som inte uppträder om kraven på dem sätts så att resultat måste uppnås omedelbart. Kostnaden för omedelbara resultat blir oproportionerligt hög, men väsentligt lägre om de görs i ett längre perspektiv med väsentligt större resultat. 

För det andra bör vi genomföra de svårare förändringarna inom de områden och på det sätt som gör att vi prioriterar de åtgärder som ger störst resultat. Ett exempel på detta är stöd och investeringar i de länder där utsläppen är som störst och energieffektiviteten som minst. Det står inte i motsatsställning till insatser i Sverige, men visar att vissa åtgärder och kostnader ger större resultat än andra.

Även svårare förändringar blir lättare om de får en tid på sig att genomföras. Det gäller kraven på bildindustrin för att ta ett exempel, hushållens övergång till nya uppvärmningssystem och industriella processers utveckling. Förändringar som innebär att utsläppen flyttar någon annanstans är däremot snarast kontraproduktiva, eftersom de då riskerar att vara utsatta för mindre kontroll och begränsningar. 

För det tredje bör vi använda marknadsekonomiska mekanismer och prissättning som präglar energieffektivisering, utvecklingen av teknologi och användning av olika energislag. Vi bör däremot inte försöka reglera eller styra olika aktiviteter som sådana. Målet är att minska utsläppen, inte att minska mänsklig aktivitet. Minskad handel, minskad tillväxt och minskade investeringar står i direkt strid mot de utmaningar som en intelligent klimatpolitik måste uppnå. Och det är de långsiktiga förändringarna baserade på uthålliga marknadsekonomiska principer som kommer att få störst genomslag. 

För det fjärde bör vi på europeisk nivå genomföra en ny energipolitik, som förenar kraven på god tillgång på energi med minskade utsläpp och minskat beroende av Ryssland.

Naturgas har många fördelar. Den innebär jämfört med olja väsentligt mindre koldioxidutsläpp, men också uppenbara nackdelar. En av dessa är att den kräver en infrastruktur i form av ledningar som i sin tur skapar ett beroende och ett utlämnande till den man handlar med. Det kräver omfattande investeringar som också av ekonomiska skäl, när väl investeringen är gjord, ger naturgasen en rörlig kostnad som är väsentligt lägre än förnyelsebara bränslen, även om de är konkurrenskraftiga sett till totalkostnaden. Investeringar i naturgas slår därför undan förutsättningarna för biobränslen även om dessa är billigare, eftersom de har en relativt högre rörlig kostnad. Likväl kommer naturgas att spela en viktig roll för europeisk energiförsörjning både nu och i framtiden, framförallt när den ersätter kol och olja. 

Naturgas utgör 25 procent av energitillförseln i EU. Av denna bidrar Ryssland med 40 procent, en nivå som beror på de nya medlemsländernas traditionella beroende av rysk energi. Före utvidgningen kom knappt 20 procent av naturgasanvändningen i EU från Ryssland. 

Det paradoxala är att det i dag är de gamla medlemsländerna som genom olika bilaterala avtal vill öka sitt beroende medan de nya, visa av erfarenheterna och allvaret i risken, vill minska sitt beroende. Den europeiska energipolitiken ska syfta till att minska beroendet av enskilda aktörer och nationer, den bör leva upp till konkurrenspolitikens krav och den ska förena minskade utsläpp med en god energitillförsel som bidrar till europeisk konkurrenskraft och tillväxt. Det kräver politisk vilja att nu ta de konflikter som krävs för att klargöra spelreglerna på den europeiska marknaden. 

Den framtida europeiska energipolitiken måste ställa ökade krav på frikoppling mellan distributörer och producenter när det gäller olja och gas, tydliga regler som gör det möjligt att använda konkurrenslagstiftningen på energimarknaden mot både inhemska och utländska monopolister. Frågan om ett energiavtal med Ryssland bör vara en grund för fortsatt utveckling av energisamarbetet. Europeiska energiföretag ska till exempel kunna investera i Ryssland utan att bli undanträngda från sina investeringar till förmån för inhemska, statligt kontrollerade företag, något som har skett med både BP och Shell. 

Utan investeringar i ryska oljefält och olje- och gasnäten riskerar Ryssland ett mycket stort underskott av framförallt gas, sett i relation till de volymer man har lovat sina många olika partners och den inhemska efterfrågan. Kontrollen över distributionen blir då ett sätt att hantera växande underskott utan att någon annan tar upp konkurrensen och säljer motsvarande volymer. Det är därför inte bara den traditionella distributionen av gas till Europa som Gazprom vill kontrollera, utan också distributionen av naturgas från andra länder i Centralasien, som till exempel Turkmenistan och Kazakstan. Det har lett till att den ryska regimen, liksom Gazprom, har haft en betydande aktivitet för att knyta upp dessa länder till sitt leveranssystem. 

Vid toppmötet med ledarna för staterna kring Kaspiska havet hösten 2007 lovade Vladimir Putin ett ökat stöd till Iran i dess strävanden att bygga kärnkraft. Detta löfte gavs dagen efter att de europeiska utrikesministrarna beslutade om hårdare sanktioner mot de iranska ledarna för att sätta ökat tryck på landet att avbryta sin utveckling av kärnvapenteknologi. 

Kring Kaspiska havet finns Ryssland, Iran, Kazakstan, Turkmenistan och Azerbajdzjan. Kring detta hav finns också mycket stora olje- och gastillgångar. En stor del av dem finns utanför rysk kontroll och skulle kunna vara möjliga att nå för Europa, genom en gasledning på havsbotten. Det skulle på en gång minska utrymmet för Ryssland och Gazprom att kontrollera gasleveranser till Europa och därmed det möjliga politiska inflytandet. 

Putins besök säger mycket om den politiska realiteten i denna del av världen. Mycket stora gastillgångar som kan nå Europa, som Ryssland vill kontrollera. Hotet om kärnvapenspridning i denna region, med risken för att ett land som Israel, men också europeiska länder, kan bli mål. Putin, som gärna vill att dessa länder ska luta sig mot Moskva, urholkar gärna EU och USA:s ansträngningar att sätta press på Iran. 

Det handlar om en mycket tydlig utveckling av soft power, för att under sig kontrollen över strategiska råvaror och samtidigt dela upp omgivningen i olika intressesfärer. Det är en politik som följer den utveckling som präglar Putins regim. Utrikespolitiken är en spegelbild av inrikespolitiken. 

Putinregimen försöker på olika sätt öka sitt inflytande över sitt grannskap, från Estland i väster till Georgien och Kazakstan i öster. I en sådan politik är politiska påtryckningar, ekonomisk utpressning och militär maktutövning parallella maktmedel. Europa och EU har åtminstone sin konkurrenspolitik. 

Samtidigt som Ryssland gärna ökar Europas beroende av rysk gas vill man föga förvånande därför minska sitt beroende av andra länder för att kunna transitera gasen. Sedan några år tillbaka driver Ryssland, med den avgångne tyske förbundskanslern Gerard Schröder som styrelseordförande, ett företag – North European Gas Pipeline (NEPG) – som till hälften (51 procent) ägs av ryska Gazprom och till en knapp andra hälft med var sin del ägs av tyska BASF och E.ON – som för övrigt äger Sydkraft – vars affärsidé är att lägga en pipeline på Östersjöns botten för att gå runt alla tänkbara transiteringsländer. 

Med start från det som en gång var svenska Viborg, i den del av det finska Karelen som sedan fortsättningskriget är inom ryska gränser, ska en ledning dras till tyska Greifswald, som också fram till 1800-talets början var svenskt. 

Till mycket höga kostnader och med stora miljörisker kommer Ryssland därmed att minska sitt beroende av andra länder och därmed ha ett större eget manöverutrymme när det gäller gasleveranser. Ekonomiskt sett är det svårt att se hur detta dyra projekt ska kunna vara lönsamt, politiskt sett kommer det ge Ryssland ökad kraft. 

Det är inte svårt att se behovet av en gemensam europeisk energipolitik, både för att möta den ryska utmaningen och för att kunna föra en långsiktig klimatpolitik.

För det första måste vi inse att europeisk ekonomi kommer att behöva stabil energitillförsel, ökad energieffektivitet och tryggad tillgång på el om vår roll i den globala ekonomin ska kunna försvaras och utvecklas. Om vi inte lyckas med detta, kommer energianvändningen att flytta till andra delar av världen för att sedan importeras till Europa genom de produkter som blir resultatet. 

För det andra måste vi därför våga fatta de beslut som är avgörande för om vi ska klara koldioxidmålen. Det innebär att vi inte ytterligare bör investera fast oss i en ökad naturgasanvändning. EU bör sträva efter säkra oljeleveranser från många olika håll, samtidigt som vi öppnar för en ökad användning av inhemska biobränslen på kommersiell grund. 

Vi bör dessutom ompröva den rådande energipolitiken, som innebär att närmare 50 kärnkraftsreaktorer inom EU står under avveckling, på kortare eller längre sikt. Det är framförallt länder som Tyskland, Belgien och Sverige som måste tänka om. 

När målet är att på en gång minska koldioxidutsläppen, effektivisera energianvändningen, trygga energiförsörjningen och minska beroendet är det ansvarslöst att driva fram en avveckling som leder till bristsituationer, högre elpriser, större koldioxidutsläpp och ett ökat beroende av fossila bränslen och deras leverantörer. Istället bör målet vara att i framtiden bevara en kärnkraftsproduktion som minst motsvarar dagens andel av den europeiska el- och energiförsörjningen. att krävas. Fler länder än Finland och Frankrike bör överväga ökade investeringar i kärnkraft, inte för att det i sig löser våra energiproblem men för att det bidrar till lösningen. Det ger en bättre balans i vår energimix, lägre koldioxidutsläpp och ökat oberoende. För Sveriges del är en seriös politik för att uppnå resultat vad gäller koldioxidutsläppen att bygga fler kärnkraftverk. Genom att bygga tre nya reaktorer, en vid varje nu existerande anläggning i drift, kommer vi att kunna fasa ut en stor del av vår oljeanvändning och möjliggöra en ökad elanvändning inom industri, näringsliv och transporter som är förenlig med minskade utsläpp. 

För Sveriges del är det viktigt att avvisa en naturgasintroduktion. Dels därför att det inte finns något skäl till att gå över till ett beroende av Ryssland, dels eftersom det skapar ett beroende av en dyr infrastruktur som riskerar slå ut utvecklingen av bioenergi i olika former. 

För det fjärde bör vi medverka till att våra baltiska grannländer och Polen blir mindre beroende av Ryssland. Ett led i en sådan ansträngning är att utveckla ett gemensamt europeiskt elnät, som tar vara på alla de produktionsmöjligheter som finns inom unionen och som bidrar till allas leveranssäkerhet och lägre elpriser. Ett gemensamt elnät innebär att inte minst nya förnybara former för elproduktion får en större betydelse, om det vid varje tillfälle finns möjlighet till avsättning när de kan producera. 

Ett gemensamt elnät gör alla mindre beroende av utomstående aktörer men gör det också möjligt att ta vara på alla de små enskilda energitillgångar som finns i EU. 

För det femte bör EU och Sverige som ett led i en europeisk energipolitik kritiskt granska den gasledning som ska byggas från Viborg i Karelen, i dagens Ryssland, och Greifswald i Tyskland. Det finns ur europeiskt energiperspektiv inget i detta projekt som motiverar miljökonsekvenserna. Nordstreamprojektet genomförs till kostnader som ett vanligt företag inte skulle acceptera. Det syftar till att undvika betydligt billigare transittrafik genom bland annat Polen. Projektet handlar om att öka Rysslands utrymme för att bedriva påtryckningspolitik när det passar, utan att det påverkar gasleveranserna till Tyskland. 

Det motiverar inte de miljörisker som bygget medför. Det bör prägla Sveriges syn, oavsett det faktum att Ryssland liksom andra stater har rätt att använda sig av internationellt vatten. Men Ryssland har också skyldighet att lyssna till Östersjöns strandstater i frågan om miljön. Europaparlamentet har mycket tydligt understrukit behovet av att de berörda strandstaterna gör en noggrann analys av miljökonsekvenserna. 

För det sjätte bör vi ge de förnyelsebara energiformerna största möjliga marknad, inte ökade subventioner, genom att slå vakt om att den inre marknaden för energi öppnas och förblir öppen. Det innebär bland annat att kommissionen måste vara konsekvent när det gäller statsstöd, liksom när det gäller möjligheterna för företag att över gränserna samarbeta och slå sig samman. 

För det sjunde bör kommissionens förslag om separation av ägande till gas- och oljeledningar från dem som levererar bli till europeisk lag. Det kommer att vitalisera och utveckla den europeiska energimarknaden, men det kommer framförallt att ge tydliga och uppenbara skäl att kräva en separation av Gazproms ägande av ledningar och leveranser. Gazprom kommer då att kunna bli föremål för samma åtgärder som Microsoft. Det får konsekvenser för det ryska systemet med sammanslaget ägande av både ledningar och tillgångar. Ett ägande som är nära knutet till Kreml. Det kommer att tvinga fram förändringar som enbart är till fördel för Ryssland och det kommer att ge en sundare energimarknad och bättre samarbete med Ryssland. 

För det åttonde bör EU vara tydlig med att energiföretag från tredje land inte ska kunna köpa europeiska energiföretag om det inte finns en ömsesidighet. Ett krav på sådana företagsköp måste också vara att företagen lever upp till den europeiska konkurrenslagstiftningen och kraven på öppenhet.

En europeisk energipolitik som både tar sikte på klimatpolitiken och på relationerna till Ryssland är i högsta grad realistisk. Och den behövs.