Samtidens dystra pandemitillvaro får många att längta bort till en lyckligare tid. Det glada 20-talet blir 2021 ett självklart begrepp att se som en analogi. Bilderna av charleston, den första närvaron av jazzen och högkonjunkturen från mitten av 1920-talet är lockande. Mycket riktigt svämmar medierna nu över av ekonomers och sociologers förhoppningar om att 1900-talets glada 20-tal nu ska återkomma under vår tids 20-tal.
1920-talet var en frigörelsens tid från gamla traditioner och tabun. I Europa hade de gamla imperierna fallit och regimerna smulats sönder under demokratins frammarsch. Detta hade bland annat lett till införandet av allmän och lika rösträtt i många länder. Frigörelsen från det gamla präglade flera områden, från kultur och vetenskap till synen på individens frihet, relationerna mellan män och kvinnor och sexuell läggning.
Dansen och glädjen upphörde dock 1929 med den stora börskraschen i New York som slog över hela världen. Då kom arbetslösheten, revolutionära motsättningar slog över i våld och fattigdomen blev verklighet för miljontals. Baksmällan var ett faktum.
Historien kommer att upprepa sig, hävdar dagens sociologer, ekonomer och företagsledare. Men det kommer knappast att ske av samma skäl som för hundra år sedan. I vår tid är det inte frigörelsen och individens frihet som är de starkaste rörelserna, utan snarare det motsatta.
Polariseringen mellan politikens personer är uppenbar. De som tar steget och underkänner sina politiska motståndares legitimitet är många. Det sker för övrigt inte enbart i de auktoritära staterna, utan också i demokratierna. Trumpanhängarnas föraktfulla agenda mot sina motståndare har även i vårt lugnare samhällsklimat sin spegelbild i hur regeringsföreträdare menar att motståndarna är grisar, grymma människor och demokratiskt illegitima. Det är ett förfärande språkbruk som bär på många hot, inte minst eftersom det aningslöst anammas av de liberaler som går den auktoritära vägen och fördömer oppositionens legitimitet.
Att utmåla oppositionen som nättroll och extremister som hotar samhällets stabilitet är inte sällsynt, men det är sällsynt i demokratier. Det är polariserande och skapar motsättningar bortom sakfrågornas skiljelinjer. Det är dessutom ett effektivt sätt att devalvera betydelsen av begrepp som extremism, fascism och nazism.
I kristider är det viktigare än någonsin att hålla samman och se till vi har en stabil gemensam grund att bygga på när pandemin är över och vi på allvar kan hantera dess konsekvenser. Vi må sukta efter ett nytt glatt 20-tal, men vi får inte låta historiens mörka sidor upprepa sig.