Den kinesiska kapitalismen bröt mot kulturrevolutionen och planekonomin, men den var aldrig någon marknadsekonomi. Tvärtom var den helt statskontrollerad vad gäller ramverk och investeringar. Den förutsatte totalitärt styre av medborgarna vad gällde tankar, uppfattningar, politisk eller religiös övertygelse. Materialismen skapade en relativ frihet, men politiken stängde alla frihetens fönster. Den snabba ekonomiska framgången berodde lika mycket på det fortsatta förtrycket av medborgarna som på statskapitalismen. Den ekonomiska utvecklingen drevs av billigt arbete, låga löner och höga företagsvinster.
På det viset blev vänsterns Kina till den vrångbild som vänstern gjort av marknadsekonomier världen över. Den viktiga skillnaden är däremot att i marknadsekonomier är människor fria, rättsstaten är till för alla och den ekonomiska utvecklingen ligger i händerna på människorna. I en marknadsekonomi blir det materiella en plattform för människors frihet att forma sina liv och för mångfalden. I Kina reducerade diktaturen friheten till just materialism.
Diktaturens hårda hand är lika hård som alltid. Den styr medborgare och företag utan kompromiss. Det kinesiska kommunistpartiet står över regeringen som i sin tur står över hela samhället. Det är som att Kinas ekonomiska framgångar har skuggat denna verklighet och fått många av den fria världens betraktare att se diktaturen som mer ett pragmatiskt sätt att uppnå ”stabilitet” än en politisk doktrin för att säkerställa diktaturens makt.
Det innebär också att det inte finns några fria företag i Kina. Varje kinesiskt företag och varje kinesisk medborgare är underordnade diktaturen. Det finns inget undantag från det totalitära styre som har präglat kommunistpartiet från gamla tider till dagens samhälle. Skillnaden är bara att Kina blivit en starkare ekonomi och därmed starkare politiskt världen över. Det är en kraft som gör att diktaturens logik nu riktar sig mot varje land som kommunistpartiet för att förverkliga sin makt vill dominera, liksom den globala ekonomi som Kina vill leda.
Det är mot denna bakgrund förvånande hur mycket naivitet som finns i svensk debatt inför denna totalitära diktatur. Frågan om Huawei är ett fritt och oberoende företag kan till exempel inte besvaras genom att titta i aktieägarboken eller genom att fråga dess ledning. Den finns besvarad i det enkla faktum att det i Kina inte finns något som står bortom diktaturens kontroll.
Den fria världen måste därför visa att vi när det gäller politiken är benhårda och att Kina som ekonomisk partner måste respektera det faktum att det i demokratier finns en självklar rätt att kritisera diktaturer och fördöma förtryck, tortyr och fängslande av oskyldiga. Kina måste inse att om man vill vara en del av den globala ekonomin kan man inte fortsätta med att underminera demokratiska länders institutioner, hota med ekonomiska blockader eller använda företagen som maktmedel.
Förtjusningen inför den ekonomiska framgången får inte leda till att vi inte ser det hot som diktaturen utstrålar, inte bara mot sina egna undersåtar utan mot alla dem som står upp mot dess förtryck.