Det är som att krisens frustrationer skapar sin egen pandemi. Frustrationen inför ett virus vi inte kan göra mycket annat åt än att genomlida det lämpar sig inte för det modena samhället där varje problem ska ha en lösning. Det är krisens arketypiska aktörer vi ser. Dels finns det de som förnekar och inte vill tro på allvaret, att vi som människor verkligen hotas. Dels de som kräver handling bara oavsett vilken bara för sakens skull i förhoppning att det i sig är lösningen, och mer handling, så att viruset stoppas, med den svåra begränsningen att det inte verka kunna stoppas. Det drabbar just nu en hel värld.
Det finns där och värker igenom samhälle efter samhälle. Och sedan de som menar att bara man gör på ett annat sätt än det man gör så blir det bättre. Problemet där är att ingenstans har någon modell för att hantera viruset visat sig bättre. De mest stängda länderna har inte dödat smittan utan drabbats likväl samtidigt som de ser framför sig en andra våg när lättnader införs.
Det uppenbart att Finland än så länge klarat sig bättre än Sverige men det säger kanske inte mer än att Skåne klarat sig bättre än Stockholm. Förmodligen klarar sig Norge bättre än Sverige men liksom med Danmark har vi här problemen med jämförelser hur dödsfall i hemmet, på äldreboenden och i sjukhus registreras.
Det bekräftade talet smittade är något fler i Danmark och Norge tillsammans än i Sverige men antalet avlidna i corona mindre.
Det säger något om det stora mörkertal och osäkerhet som finns vad gäller smittade men också skillnader i hur avlidna registreras försåvitt vi inte tror smittans dödlighet skiljer sig åt mellan danskar, norrmän, svenskar och finnar.
Varför smittan synes vara mindre spridd i Skåne än i Stockholm beror inte på politiska beslut utan på andra faktorer som storstad contra mindre städer och landsbygd men också på i detta sammanhang futila skillnader som när sportlovsveckorna inföll. Stora städer med många människor på resa från och till och där den fysiska närheten är stor drabbas hårdare än landsbygd och där människor bor med avstånd. New York och London har liksom Milano drabbats hårt men det är inte svårt att hitta platser överallt i dessa länder liksom i vårt där andelen smittade är väsentligt lägre.
Det är helt klart att en handlingskraftig regering hade agerat tidigare när det gällde resande från Iran och Kina liksom hemvändande från sportlovsresor och krav på karantän i hemmet. Kanske är det denna passivitet som gör att Sverige skiljer sig från de andra nordiska länderna och Stockholmsområdet från övriga Sverige.
Beslutsamhet när det gäller testning kunde varit större, eller kunde helt enkelt ha funnits. Handfallenheten har varit betydande men det är samtidigt så att politisk beslutsamhet i sig inte eliminerar smittan.
Viruset är farligt för människors liv inte bara för att de drabbar utsatta och riskgrupper utan också för att det tar allt fokus och de som lider av andra sjukdomar känner sig stå vid sidan om eller helt enkelt inte vågar söka vård. Vi måste hantera både viruset och alla andra problem ett mänskligt samhälle möter. En ekonomi som faller igenom med mycket stor arbetslöshet, fallande välstånd och stängt företagande får konsekvenser för människor, människors liv och vår förmåga att ta hand om varandra.
Perspektivet att stora delar av världens ekonomier hamnar i fritt fall med utstampade företag, försvunna skatteintäkter och bortsopade jobb är skrämmande. Samhällen som går under på grund av att de inte fungerar hotar inte bara många människors liv utan också stabiliteten i demokratiska samhällen. En global depression handlar inte främst om pengar som en del av vänsterns troende i välfärdens bortskämdhet tror utan om människors liv och trygghet. Det handlar om svält, frånvaro av sjukvård, barnadödlighet och mycket annat mänskligt elände.
Lika lite som det är marknadsekonomin som orsakat en pandemi från diktaturens statligt kontrollerade ekonomi och förtryckta samhälle är det vårt välstånd som är skälet till krisen. Marknadsekonomi har format ett välstånd som är unikt för de länder som har den, medan de statligt styrda och korrupta despotierna är i kris redan från början, redan innan krisen har kommit. Det är marknadsekonomins länder som har en möjlighet att snabbt återhämta sig, till skillnad från planekonomins som aldrig återhämtar något annat än statlig kontroll.
Vi måste ta oss igenom pandemin och den kris den skapar utan att vårt samhälle går under. Det kräver mer balans än vad de som bara ser det elände viruset skapar och tror att det är det enda som vi ska hantera och dessutom tror det hanteras genom att stänga ner allt. Vare sig i Frankrike, Storbritannien, Italien eller Spanien har det lyckats. Men pandemin handlar inte bara om vad som sker nu utan om hur vi påverkas månad efter månad, när nya vågor av smittspridning inträffar.
Kina som allt mer blir aggressivt mot sin omvärld, Ryssland som allt mer kommer att söka kompensera sin fallande ekonomi med växande militär hotfullhet mot andra, demokratins värden som hotas av allt fler, nationella och etniska motsättningar som frodas både i pandemins kris och ekonomins depression. Inför allt detta måste vårt samhälle fungera, inte stängas ner i tron att det dödar viruset.
Det ställer krav på en ekonomisk politik som nu säkrar överlevnaden för välfärdens krafter, nämligen företag och näringsliv. Det kräver en framtidsblick som innebär öppnare gränser, fri handel och investeringar i framtiden. Det kräver en politik som stärker företagande istället för att förstatliga dem. Det kräver att våra ekonomier kan stå starka när andra försöker underminera och försvaga oss.
Det finns mycket i regeringens politik som saknas i allt detta men lösningen är inte att vi stänger ner vårt samhälle. Den kräver handlingskraft i nuet, beslutskraft inför framtiden, försvar för marknadsekonomin, demokratier som står starka och här i Sverige en balans som gör att vi kan möta alla de utmaningar och hot vi står inför.