När regeringen och samarbetspartierna nu marknadsför den försvarsöverenskommelse som gäller några år framåt, framställs den som en stor upprustning. I själva verket återställer man försvarsanslagen till den nivå vi hade 2005. En nivå som de flesta, i alla fall i efterhand, insett inte svarade mot den verklighet som redan då fanns.
Denna nivå, det vill säga 1,5 procent av BNP, som är ett högst relevant sätt att jämföra både försvarets utveckling över tid och gentemot andra länder, är den nivå som Sverige ska nå om fem år. Det vill säga inte nästa år utan om fem år.
Detta sker i en tid då de säkerhetspolitiska hoten vuxit sig allt starkare och den ryska upprustningen gett resultat i form av en militär överlägsenhet på den europeiska scenen. Till detta kommer den växande osäkerheten kring USA tillsammans med den växande insikten om att USA, oavsett president och syn på Europa, kommer att prioritera Stillahavsregionen för att där kunna möta det växande hot Kina utgör.
quote Om fem år är vi således tillbaka till en nivå som vi redan underkänt som för låg. Det är att inte ta frågan om säkerhet på allvar.
Om fem år är vi således tillbaka till en nivå som vi redan underkänt som för låg. Det är att inte ta frågan om säkerhet på allvar.
Det som gör det hela ännu mer allvarligt är att den försvarspolitiska doktrin som implicit ligger till grund för det kommande försvarsbeslutets inriktning, speglar tankarna om ett landbaserat försvar efter en stor invasion. Inte förmågan att i fredstid och i den gråzon vi lever i, kunna möta militära aktiviteter, operationer och hot genom närvaro, underrättelseverksamhet och genom beredskap som signalerar att vi värnar gränser.
Förmågan till snabba insatser och hög närvaro till havs, under havsytan, vid våra infartsleder och i luften blir mindre, till fördel för återupplivandet av ett antal regementen i Mellansverige och Norrland. Det finns definitivt uppgifter för dem, men de kommer tyvärr senare i de olika motsättningar och konflikter som vi ser framför oss, både i nutid och i mer allvarliga scenarion än så.
Således behöver Sverige ha förband som kan agera i nuet på Östersjön och vid våra stora infarter, när Ryssland eller någon annan söker vinna dominans och kontroll över Östersjön eller med subversiva krafter försöker störa våra handelsförbindelser.
Utöver det behöver vi finnas i luften för att kunna ha den kontroll och närvaro som krävs där. Vi behöver dessutom fler ubåtar för att kunna avskräcka och ha en ständig underrättelseverksamhet till havs. Vi behöver ha en vapenkraft som snabbt kan sättas in mot dem som hotar våra gränser, innan de börjar föra kriget i vårt land.
Eftersom Sverige är en viktig regional aktör är dessa satsningar inte bara till förmån för vår egen säkerhet, utan även våra grannländers. Vi kan inte utgå ifrån att andra kommer att skydda oss om inte vi bidrar med något själva. Genom att främja och samtidigt ta plats i det regionala försvarssamarbetet, skapar vi en garant för frihet och stabilitet i Östersjöområdet.
De förband vi i första hand behöver mer av kräver inte nya regementen, utan snarare ökad utbildning vid befintliga, fler moderna vapensystem samt bättre utrustning.
Vill vi slå vakt om möjligheten att ta emot stöd från andra bör vi utan att hymla gå med i Nato. Sverige behöver en försvarspolitik som utgår från en tid då gränserna för krigföring har suddats ut, där det redan pågår krig i gråzonen och där vi måste ha beredskap utanför våra egna gränser för att agera mot dem som vill attackera oss. Vi behöver en försvarspolitik för 2020-talet.