I en av våra kvalificerade och seriösa tidningar rapporterades det att kunskapen om att det är Europaval i juni i år är låg, samtidigt som det oreflekterat sägs att ”en återkommande kritik mot EU-samarbetet är bristande demokratisk förankring”.
Denna oförmåga att beskriva EU är sannolikt ett skäl till att kunskapen om att det är val till Europaparlamentet i år inte är lika hög som om det vore riksdags-, region-, och kommunalval i år. När EU beskrivs som ett utrikespolitiskt samarbete istället för den gemensamma union det är framställs det ständigt av de mest kunniga journalister felaktigt som något utrikes.
För det första är EU, Europeiska unionen, inte ett samarbete mellan länder. Det är en gemensam union där vi fattar gemensamma beslut om gemensamma frågor.
För det andra, vilket följer av detta, fattar EU inga beslut, lika lite som Sverige eller Stockholm fattar beslut. I Sverige är det Sveriges riksdag som stiftar lagar och Sveriges regering som fattar de beslut som ankommer på den. Motsvarande gäller i EU. Det är parlamentet och ministerråd som stiftar lagar och det är kommissionen som inom ramen för dessa verkställer och fattar de beslut detta kräver. Vi, i bemärkelsen vi svenskar eller vi européer är med hela tiden. Vi kan vara för och vi kan vara emot som i alla frågor, på samma sätt som när Sveriges riksdag eller regeringen fattar beslut.
För det tredje är EU inte något ”där borta” utan är en gemenskap inom vilken vi är med och fattar de beslut som vi har sagt är bättre att de fattas gemensamt eller helt enkelt beslut som annars inte hade kunnat fattas. För att ta några exempel, det ena i den lilla detaljvärlden och det andra i den stora geopolitikens värld.
De beslut som fattas inom EU fattas där för att medlemsstaterna har överlåtit beslutskompetensen därför att det är bättre med gemensamma regler på en gemensam marknad än 27 olika. Självfallet skulle varje medlemsstat kunna fatta sina beslut om gränsvärden för olika plaster som vi använder. Då skulle vi ha 27 olika sådana värden, och egentligen 3 till för Norge, Island och Lichtenstein. Det vill säga 30 olika på en gemensam marknad. De som menar att detta vore mindre byråkrati glömmer att vi lever inte längre inom nationalstaten, än mindre våra företag och allra minst vår välfärd.
Självfallet skulle det finnas lika många uppfattningar om dessa 30 olika regler som det finns om den gemensamma regeln vi nu har men det är en illusion att tro att dessa regler inte skulle finnas om det var nationell kompetens eller att de alltid skulle vara som just du och jag anser de ska vara. Det är däremot väldigt mycket mer enkelt att vi har samma och att vi har en möjlighet att fatta gemensamma beslut om det som bäst är gemensamt.
När det gäller de större geopolitiska besluten så är det kanske än mer uppenbart att vi behöver en gemensam form för beslut om vi ska kunna besluta. Sverige kan inte på ett meningsfullt sätt besluta om sin egen sanktionspolitik mot Ryssland, vi kan inte själva ge det stöd som behövs och vi kan heller inte föra en politik mot Kina som tvingar fram respekt. Vi har heller ingen möjlighet att formulera en klimatpolitik som har genomslag i världen om vi står helt ensamma och dessutom skulle det vara mycket svårt för oss att skilja ut oss från alla andra länder i den gemensamma marknaden. Och utan den gemensamma marknaden skulle länders ekonomier vara för små för att kunna leverera den konkurrenskraft och den ekonomiska styrka som i sin tur kan påverka reglerna för internationell handel.
Som sagt, det är inte ett samarbete utan en gemenskap i form av en union. Denna union har en mycket bättre demokratisk förankring än vad som ständigt upprepas som ett påstående av dem som ogillar gemenskapen. Det finns ingen lag som beslutas utan att medlemsstaternas regeringar tillsammans med det direktvalda parlamentet har enats kring den.
Det är inga tjänstemän eller byråkrater som stiftar lagar utan våra egna valda företrädare. De nationella regeringarna är inte mindre demokratiskt förankrade när de agerar i ministerrådet än de är när de agerar gentemot det egna parlamentet och de nationella parlamenten är lika demokratiskt förankrade när de är med och ger stöd till lagstiftning som när de själva stiftar nationella lagar, och detta förstärks av att besluten utformas i samverkan med det direktvalda Europaparlamentet. Så det är två kanaler för folkligt inflytande.
Ett problem är däremot att det finns en kvarvarande oförmåga att beskriva vad EU är – som när man beskriver det som ett internationellt samarbete – att man förlorar fokus på vad beslutsfattandet i sig handlar om, och de skilda uppfattningar som finns i sakfrågor. Europeiska unionen beslutar inte om utrikesfrågor, även om de flesta medier rapporterar som om det handlar om utrikes ärenden. I EU fattas framförallt beslut som är inrikes för oss alla. Det blir inte mindre inrikes för oss av att det är inrikes även för spanjorer eller kroater.
Det gör att frågor som handlar om beslut i EU behandlas som utrikespolitiska förhandlingar eller att man inte beskriver det som beslut som formas i den gemensamma miljön. Det är dock svårt att inte notera att en lång rad för oss svenskar viktiga frågor nu kan hanteras gemensamt och har präglad den politiska debatten. Det gäller migrationsfrågorna, som har nått en viktig lösning, det gäller klimatfrågorna som har fått ett enormt viktigt och avgörande genomslag som fortfarande inte har påverkat dem som tror att vår import till just Sverige av animaliefetter från världen över är en viktigare insats för klimatet än de utsläppsrätter som nu kommer tvinga fram europeiska minskningar. Och det gäller det ekonomiska, politiska och militära stödet till Ukraina. Utan en gemenskap och en union hade det inte varit möjligt.
Det är de vägval som vi står inför i dessa frågor som kommer att påverka både valet till Europaparlamentet den 6 till 9 juni, i Sverige den 9, både vad gäller valets utgång och dess deltagande. Och då underlättar det om vi diskuterar om EU så att det handlar om en gemenskap som vi är med i och inom vilken vi är med att fatta de gemensamma besluten.