Skriver i Svensk Tidskrift om diskussionen som följer av vansinnesdådet och tragedierna i Vetlanda. Det är många som tävlar om att uttrycka sin bestörtning, som om intensiteten i hur man beskriver sin chock hjälper, men när det gäller vad vi ska göra har vi två vitt skilda diskussioner i vårt samhälle och väldigt lite insatser – liksom efter tidigare dåd där alla har tävlat med att uttrycka sin bestörtning – för att förhindra framtida dåd.
”Den ena sidan vill med bestämdhet hävda att händelsen inte har någon relation till migrationspolitik och det stora flyktingmottagandet. Ofta sägs där också att antalet döda människor var lika högt förut, som om det är statistiskt rimligt att nedgången i lägenhetsslagsmål ska kompenseras med dödsskjutningar och vansinnesdåd. Det är en statistikexercis som bortser från att det är människoliv det handlar om och att varje dödad är en för mycket.
Den andra sidan hävdar att det är invandrarnas och flyktingarnas fel. Den till och med säger att människan som döljer sig bakom flyktingen eller invandraren är på ett sådant sätt att det leder till kriminalitet, dödsskjutningar och knivdåd. Det är ”dom” som är problemet.
Den första diskussionen känns till synes mer symptomatisk, men har i grunden en kall inställning till alla de människor som drabbas av segregationens misslyckanden, den tafatta kriminalpolitiken och oförmågan att upprätthålla en gräns för vem som har rätt att komma till vårt land och under vilka omständigheter. Det är en förment generositet – förment eftersom det inte handlar om egen generositet, bortser från dem som i segregationens områden drabbas av det hat de en gång har flytt ifrån, den kriminalitet som sliter sönder deras liv och hotar dem själva och deras barn. Det är en lättfärdig generositet som bortser från den verklighet som blivit de mångas. Att leva i en stadsdel där dödsskjutningar, sprängdåd, parallella rättssystem och hot är vardag saknar i stort sett allt som de förment generösa tror sig bidra med.
Den andra diskussionen är orättfärdig och ibland skamlig. Där finns det de som menar att det är invandrare i gemen som har ställt till det för vårt land. Kriminalitet, skjutningar och våld. Och där finns de som menar att ”de är sådana” och som bortser att den stora gruppen de talar om någon gång bodde någonstans med sin familj och hade sitt arbete i ett ordnat liv som slogs sönder. De förtränger också att en stor del av det svenska samhället bärs upp av människor som kommit till vårt land. I grunden är det också en hedersfråga att vi kan ta emot förföljda och hårt drabbade människor, även om vi inte kan göra det helt på egen hand.”
……………..
”Men vi måste som medborgare i vårt samhälle diskutera segregation, integration, flyktingpolitik och migrationspolitik oberoende av de två lägrens fördomsfulla fördömanden.
Vad är det som gör att vi låter människor som begår brott fortsatt ha uppehållstillstånd? Varför utvisas inte grova brottslingar som är av annan nationalitet? Varför accepteras människor som flyktingar när de har sin familj kvar och själva inte är utsatta för någon förföljelse eller regelbundet kan återvända på besök? Varför har vi urholkat kraven på flyktingar och invandrare när det gäller att försörja sig själva? Varför har vi ett bidragssystem som uppmuntrar till bidrag istället för arbete? Varför har vi en arbetsmarknad som gör det svårt att få jobb? Varför tillåter vi parallellsamhällen? Varför låter vi grov brottslighet fortsätta som om det är en del av vår vardag? Varför slår vi inte sönder gängkriminaliteten? Varför låter vi människor som saknar reella flyktingskäl komma som flyktingar?
Varför låter vi inte rättsstaten fungera som ett skydd för alla dem som lever i vårt samhälle och varför låter vi inte dess regler gälla för den invandring och flyktingmottagande vi vill öppna för? När diskussionen endast förs i de två olika lägren som är besatta av sina fördomar växer problemen. Istället för att förneka problemen eller använda Vetlanda-tragedin för att skuldbelägga en grupp människor är det de frågorna vi bör ställa oss. Då blir den politik som behövs lättare att formulera, även om den kommer att möta svårigheter. Det är det bästa sättet att hedra dem som nu drabbades av ännu en tragedi. Vi bryr oss genom att göra något, inte genom att säga det vi brukar säga.”
Läs gärna hela texten på Svensk Tidskrift,