En myt som jag åberopade och som används för att avfärda ett svenskt medlemskap är den om det optimala valutaområdet. Konkret brukar man säga att Sverige inte ska gå med eftersom eurozonen inte utgör ett optimalt valutaområde.
Men som Österholm själv konstaterar finns det ingen enstämmighet om vad ett optimalt valutaområde är. Det gör att det blir ett mytiskt drag kring detta argument eftersom det inte finns någon som egentligen definierar det optimala valutaområdet.
Sverige är det till exempel inte. Stålets, vattenkraftens och skogens ekonomier skiljer sig från tjänstekonomierna i våra storstäder och Mellansveriges avancerade verkstadsindustri.
Och den amerikanska dollarn täcker in vitt skilda marknader, inte bara i USA, utan också utanför. Det optimala valutaområdet är som den heliga Graal. Många talar om det men få kan hitta det.
Österholm för dock resonemanget vidare och pekar på kriterier som brukar anges för optimala valutaområden, som arbetskraftens rörlighet, där han menar att olika språk är ett hinder för arbetskraft att flytta inom området.
Som med så många argument ligger det något i det, men inte tillräckligt.
Den svenska arbetsmarknaden präglas av många som flyttat hit. Och det är inte språkbarriärer som i första hand försvårar för dem – sådana har inte hindrat polacker, letter, britter eller italienare att etablera sig här – utan framför allt utomeuropeiska invandrares jämförelsevis låga utbildningnsnivåer.
Österholm håller till slut också med om att det finns få optimala valutaområden men menar likväl att jag har fel att föreställningen om ett optimalt valutaområde som argument mot euron inte håller. Så vad var felet?
Österholm håller med mig om att osäkerheten kring växelkursen skapar problem men menar samtidigt att det vore ett större problem att då vara med i en stor valuta.
Det är svårt att ta till sig som argument eftersom en stor valuta dels är stabilare och i vårt fall gemensam för den inre marknad som är avgörande för svensk ekonomi. Myten om att vi klarar oss bättre utanför euron överlever inte den verkligheten