Så slog verkligheten till slut sönder illusionen. Det kunde varit betydligt värre. Vi kunde fått se illusionen om att neutralitet ger fred och säkerhet krossad genom väpnade angrepp mot vårt land. Nu blev det väpnade angrepp mot ett annat land som avgjorde saken.
De sönderbombade städerna Mariupol, Kharkiv och Kherson gav alla vittnesbörd om att krigets brutala realiteter ligger inte längre bort från Sverige än Putins kommandoräckvidd. De mördade barnen, deras föräldrar och alla andra vuxna som mötte döden genom klusterbomber, sönderbombade hus eller i regelrätta avrättningar genom ryska soldater blev en illustration till hur ansvarslös myten om alliansfriheten och neutraliteten som fredsbärare var.
De militära förband som sändes ut till Kyiv för att mörda Zelinski – och hans familj – och den övriga statsledningen i Ukraina var ett utsänt mördarpack från en person som genom gangstermetoder vunnit sin makt och som konsekvent valt att bryta mot internationell rätt i sitt förakt för demokratin.
Tron att deklarationer om alliansfrihet och fredsvilja biter mot sådana gynnar vare sig friheten eller freden, än mindre människors liv. Så var det och så har det också alltid varit.
Hollands och Belgiens neutralitet i upptakten till andra världskriget var inte värt något. Norge och Danmarks inte heller. Det som räknades var Finlands försvar och offer av människoliv när man stod emot den övermäktiga ryska armén.
Lika lite som en demokratis alliansfrihet gynnar säkerhet bidrar den inte till fred. En annan av Sveriges många illusioner är att vi med alliansfriheten som bas har varit särskilt ägnade åt att skapa fred och nedrustning. Men tron på att man uppnår fred bara genom att tala om den mycket och genom att låtsas som om man tillhör de få som vill fred – till skillnad menade man underförstått från dem som genom sitt gemensamma försvar avhållit från krig – har bara varit starka på interna möten och i svenska media som alltför lätt för vidare socialdemokratiska världsbilder.
Sanningen är att Sverige inte uppnått någon nedrustning. Andra har genom sin allianstillhörighet och styrka uppnått nedrustning. De stora nedrustningsavtalen under 1980-talen uppnåddes när USA och Nato ställde krav på ömsesidig och verifierbar nedrustning, inte genom att den europeiska socialdemokratin krävde ensidig nedrustning i demokratierna.
Där stod Sverige på fel sida men i främsta täten, alliansfritt med krav på att nedrustning skulle göras utan krav på Sovjetunionen. Nedrustningen som däremot genomfördes kom som ett resultat av en helt annan politik och med Nato som styrkebas.
I andra delar av världen har Sverige heller inte ,tvärtemot den odlade självbilden ,varit framträdande i att medla fred, förutom i interna möten i Sverige. I Mellanöstern står vi vid sidan om eftersom ingen där ansåg Sverige var en relevant eller trovärdiga partner medan man istället åkte till Oslo.
Så de som nu tror att vi med Nato tar ett stort kliv in mot konfrontation och bryter upp från rollen som fredsaktör kan lugna sig med att det var inte mer än partipolitik. Och partipolitiken höll inte när verkligheten kom riktigt nära.
Det blir en intressant uppgift för svenska media att diskutera i vilken mån man spelade med i denna självbild . Istället för att kritiskt granska denna självbild fokuserade man på att följa upp schablonmässiga anklagelser om Nato som en krigsallians. Det är principiellt fel. Nato är en försvarsallians som har gett Europas länder fred under lång tid. Det är därför den nu växer sig starkare.
Med Sverige och Finland som medlemmar blir stabiliteten större. Vi gör det inte för att skicka svenska soldater i strid utan för att ingen annan ska skicka sina soldater för krig mot oss. Så är det och så kunde man ha beskrivit det. Verkligheten är till sin natur alltid enklare än illusionernas drama.