Europa befinner sig återigen i en position där kollektivismens krafter på båda sidor hotar den liberala demokratins världsordning. Samtidigt som demokrati och marknadsekonomi har gått segrande fram runt om i världen de senaste 30 åren har dess motsatser alltid funnits där. Att vi har en internationell rättsordning präglad av liberala värderingar innebär inte att den alltid har härskat. Nu behöver de etablerade partierna finns sitt ansvar i hotet mot den liberala demokratin.
Putin och Le Pen. Trump och Farage. Invandrarfrågor och frågor om det mångfaldiga samhället dominerar när kollektivets krafter vill sätta identitet och grupp över den enskilde. Dom och vi i stället för du och jag. Över hela vår kontinent hörs höjda röster av de som med handelshinder och murar vill göra vår värld mindre. Som ser fria medier och en fungerande rättsstat som ett hot.
I Sverige ser vi det tydligare än på länge. Sverigedemokrater och vänsterpartister med kopplingar till grupper som står utanför rättsstaten och som öppet vill underminera densamma. Som hejar på Putin och vill splittra Europasamarbetet.
En del tror att vi kan mota denna populism genom att själva simma i dess kölvatten. Det är fel. Vi kan aldrig vinna över ytterligheterna genom att låta dem sätta agendan, eller ständigt förhålla oss till dem, utan genom att sätta frihetens och rättsstatens agenda som grund för ekonomiska framsteg, välfärd och mänsklig civilisation.
Den stora skillnaden är nämligen hur vi betraktar demokratins och rättsstatens institutioner, om vi ser dem som hinder för maktens utövning eller som den bas för en rättfärdig maktutövning ett fritt samhälle behöver. Det som förenar Putin med Trump och med andra politiker av samma slag är att de väljer att se rättsstatens och demokratins institutioner som ett hinder mot den egna maktutövningen. Och det är i än grövre former det vi ser bland trollens och trollfabrikernas ständiga propagandautfall mot det öppna samhället.
Det är ingen ny utmaning utan den äldsta tänkbara. Att möta detta handlar om att kunna tolka verkligheten med de ideal som ligger till grund för marknadsekonomi, rättsstat och individens frihet. Det som förenar människors gemenskap med allas vår frihet och som vill göra staten stark men begränsad för att den på en gång ska kunna värna individens frihet och heller inte underminera den.
Det är att stå upp för liberala ideal och en konservativ samhällsordning om man så vill. Men i grunden är det att låta upplysning och rationalitet styra tillsammans med politiskt mod och en enveten vilja att sluta upp bakom de institutioner som ger oss friheten och rätten. Den ska nämligen i ett fritt och demokratiskt samhälle vara överordnad makten.
Identitetspolitiker, islamister, socialister, kollektivister, rasister och nationalister skiljer sig åt på många sätt, gentemot varandra och bland varandra, men de har det gemensamma att de vill att en kollektiv identitet ska vara överordnad den enskildes frihet. De bör förlora den debatten som de förlorat så många andra. Men det kräver att demokratiska krafter i alla dess olika former, oavsett vad vi tror oss heta eller vill kalla oss, måste inse att vi har ett ansvar för att se den grundläggande konflikt vi har ett ansvar att vinna. Att rättsstatens och demokratins institutioner har vårt idépolitiska stöd, vårt medborgerliga stöd, inte för att de var och en alltid har rätt utan för att det är så rättssamhället och rätten värnas. Land, fred och frihet ska med lag byggas.