SvD Ledare, publicerad den 11 september 2022
Det är i det perspektivet svårt att förstå dem som vill överlåta utrikespolitiken, som är regeringens eget ansvar, till en socialdemokrati som under årtionden har vilseletts av sina inre illusioner.
Det handlar inte bara om de oförlåtliga försyndelserna att stödja diktaturer som Kuba och enpartistaterna i Afrika vars socialistiska paroller lockade Socialdemokraterna att blunda för förtrycket och korruptionen. När den nuvarande regeringen för några år sedan kampanjade för en plats i FN:s säkerhetsråd, var det genom en flirt med regimer som fängslar, dödar och genom förtryck och korruption hindrar ekonomisk utveckling.
Erkännandet av Palestina genomfördes utan beredning och utan förankring i riksdagen. Regeringen bortsåg från att det inte fanns någon palestinsk kontroll över det egna territoriet som till stora delar styrs av terroristgrupper, och att den palestinska myndigheten i handling inte erkänner Israels säkra gränser. Det famösa regeringsbesöket i den iranska diktaturen innebar att svenska statsråd legitimerade det slöjtvång som är ett uttryck för förtrycket av iranska kvinnor.
När de mörka molnen sänkte sig över Europas säkerhet genom den ryska regimens aggressiva retorik och upprustning, provokationerna mot de baltiska länderna och invasionen av Georgien, valde den socialdemokratiska ledningen att angripa förslagen om att Sverige borde tillhöra Nato. Istället ville de rödgröna inför valet 2010 att all amerikansk trupp utomlands – inte rysk – skulle dras hem från sina baser. Det hade varit en säkerhetspolitisk katastrof för Europa och för alla de delar av Asien som är beroende av amerikanskt stöd för sin frihet och säkerhet.
När den svenska Nato-debatten växte sig starkare blev den socialdemokratiska ledningen allt mer aggressiv. Ledande socialdemokrater, inklusive statsministern, hävdade att ett svenskt medlemskap skulle provocera Kreml och destabilisera Europa, som om Kremls möjligheter att hota andra var en svensk angelägenhet att värna.
De svenska försvarsanslagen fick efter den ryska invasionen av Krim visserligen numeriskt fler miljarder men sjönk som andel av BNP – vilket definierar försvarsförmågan. Fyra år efter invasionen, 2018, var andelen en procent.
Först kvart över tolv svängde Socialdemokraterna från sin illusion om allianslöshetens säkerhet och ansökte om medlemskap i Nato. Nu står vi där och väntar men är inte med, utan står utelämnade till andras välvilja och någras godtycke.
Mitt under ett krig i Europa senareläggs försvarsanslagens höjning till två procent med hänvisning till att nuvarande regler inte tillåter en snabbare upprustning. Detta är trams eftersom det finns mängder av svarta hål som snabbt kan täppas till av en beslutsam försvarsmakt.
Under det kommande decenniet måste Europa vara en kraft som binder samman den fria världens länder. De nordiska länderna skulle vara en stark motor i den processen om det fanns en vilja att i handling stå upp för liberal demokrati.
Sverige borde också spela en roll för att hävda demokrati i Mellanöstern, istället för att angripa den enda demokratin som finns där. Som medlemmar i Nato kan vi kräva nedrustningsförhandlingar med dem som hotar freden, istället för att hålla anföranden i svenska talarstolar om att nedrusta demokratiernas försvar.
EU måste utvecklas i en frihetlig riktning med marknadsekonomiska reformer som underlättar för företag och investeringar. Man behöver värna en digital marknad i samverkan med USA och en elmarknad som fungerar med Sverige som en stark partner. Och det behövs vilja och förmåga att aktivt stödja demokratins krafter i alla de länder som Ryssland vill lägga under sin kontroll.
Den kinesiska aggressionen och påverkanspolitiken måste mötas i Europa och globalt. Vårt grannland Litauen har visat vad ett litet land kan göra för att stå emot den stora diktaturen och samtidigt stödja demokratins krafter i Belarus och Ryssland. Vi bör gå i täten för en global utveckling av handeln som tvingar den kinesiska regimen att förhålla sig till den fria världen istället för att länder som Sverige förhåller sig till diktaturen. Det militära och ekonomiska stödet till Ukraina får inte som nu vara tveksamt, försenat och räddhågset. Det är bara genom att Ryssland besegras i Ukraina som svensk och europeisk säkerhet kan tryggas.
Socialdemokraternas utrikespolitik har ända fram till vår tid präglats av vilsenhet och en romantisering av dem som stått till vänster om demokratin. Nu finns samma vilsenhet inför vad vi bör göra i EU och i Nato för frihetens värden. Sverige bör ha en regering som kan bättre. Vi behöver en utrikespolitik som har en förankring i Sveriges riksdag, inte på Sveavägen.
Gunnar Hökmark